Jul jul strålande jul?
Människan är ett svin. Faktiskt. Varför kan jag inte gå in på, men det rör er alla.
Min helg har varit totalt händelsefri, kollat alldeles för mycket film och djurdokumentärer. Men ibland behövs sådana helger också. Så nu är ännu en helg bortslösad. Jag förstår inte vart all tid tar vägen, det är tredje advent idag. Stressen börjar infinna sig i mitt annars så lugna sinne. Igår var jag på glöggfest, glöggfest? Visste inte ens att man kunde parta loss på glögg. Men det kunde man tydligen, jag fick nöja mig med whisky eller loka, det blev loka denna kväll. Barn, det var mycket barn där. Och ni vet att jag inte har mycket till övers till dessa små varelser. En hade damp, en gjorde fasansfulla ljus, en ramlade omkring då den inte kunde gå, en annan skramlade loss med en plåtleksak i mitt öra och en annan smetade ner hela ansiktet med choklad. Gulligt? I helvete heller. Det slutade med att jag försökte mota in en sate på toaletten, misslyckades och försökte istället psyka den lilla treåring totalt. Det fungerade och jag gick hem med ett segerleende på läpparna. Kommer jag någonsin att ändra åsikt?
Idag ska jag pyssla som man så barnsligt kallar det. Bygga pepparkakshus med mor och far som säkert kommer sluta med att jag äter upp alla nonstops i smyg, far blir vrålförbannand när han inte ens kan klistra ihop skorstenen och mor bränner sig på kristyren. Det är då vi kör igång med Karlssons Klister och inser att den enda vi kan lura att äta detta fasansfulla hus är farmor som redan är halvdöd. Sedan går middagen åt att sitta och kika in om huset håller sig eller inte, detta brukar ta ungefär tre timmar. Och efter det kan vi fastställa att vi har lyckats, i år igen!
Sen ska man göra apelsiner med nejlikor i, nejlikor som skär in i fingertopparna som nålar men ack så fint det är med apelsiner upphängade i varje dörr! Speciellt efter dessa vackra skapelser har möglat och sprider en härlig unkel doft sisådär lagom till julaftonsbjudningen. Dagen kommer att rulla på med ischoklad, det enda som fortfarande kan gå väl. Ta i trä.. Och till sist avslutas dagen med att slå in lite paket från min sida, jag har oerhörda ambitioner med paketinslagningen men det slutar oftast i katastrof; lack som fastnar absolut överallt, i mitt hår, på min vita matta, under Smulets tassar och vidare i hela våningen, underbart vackert blir det dock! Så länge man inte råkar elda på lite för mycket och göra små brännmärken i varenda paket då såklart. Så när man har brännt upp 4 meter julpapper återstår bara tidningspapper. Med lite energi kvar raffsar man in skitet man har köpt för att sedan kludda på "God Jul" och köra ett litet pretentiöst rim á la: "Här kommer en gåva, den är från mig kan jag lova!" eller kanske: "När det är kallt om natten, kolla inte in i tratten, utan ta på dig denna h.......!" Fantastiskt. Julen är fantastisk. Fantastiskt sjuk, galen, stressframkallande, jobbig, tidsödande och en jävel på att ge en prestationsångest till tusen!
Missförstå mig rätt; Jag älskar julen, det gör jag. Den är knäpp och störd precis som jag känner mig, men bitterfittan i mig måste spotta ur sig lite cynism ibland.
Min helg har varit totalt händelsefri, kollat alldeles för mycket film och djurdokumentärer. Men ibland behövs sådana helger också. Så nu är ännu en helg bortslösad. Jag förstår inte vart all tid tar vägen, det är tredje advent idag. Stressen börjar infinna sig i mitt annars så lugna sinne. Igår var jag på glöggfest, glöggfest? Visste inte ens att man kunde parta loss på glögg. Men det kunde man tydligen, jag fick nöja mig med whisky eller loka, det blev loka denna kväll. Barn, det var mycket barn där. Och ni vet att jag inte har mycket till övers till dessa små varelser. En hade damp, en gjorde fasansfulla ljus, en ramlade omkring då den inte kunde gå, en annan skramlade loss med en plåtleksak i mitt öra och en annan smetade ner hela ansiktet med choklad. Gulligt? I helvete heller. Det slutade med att jag försökte mota in en sate på toaletten, misslyckades och försökte istället psyka den lilla treåring totalt. Det fungerade och jag gick hem med ett segerleende på läpparna. Kommer jag någonsin att ändra åsikt?
Idag ska jag pyssla som man så barnsligt kallar det. Bygga pepparkakshus med mor och far som säkert kommer sluta med att jag äter upp alla nonstops i smyg, far blir vrålförbannand när han inte ens kan klistra ihop skorstenen och mor bränner sig på kristyren. Det är då vi kör igång med Karlssons Klister och inser att den enda vi kan lura att äta detta fasansfulla hus är farmor som redan är halvdöd. Sedan går middagen åt att sitta och kika in om huset håller sig eller inte, detta brukar ta ungefär tre timmar. Och efter det kan vi fastställa att vi har lyckats, i år igen!
Sen ska man göra apelsiner med nejlikor i, nejlikor som skär in i fingertopparna som nålar men ack så fint det är med apelsiner upphängade i varje dörr! Speciellt efter dessa vackra skapelser har möglat och sprider en härlig unkel doft sisådär lagom till julaftonsbjudningen. Dagen kommer att rulla på med ischoklad, det enda som fortfarande kan gå väl. Ta i trä.. Och till sist avslutas dagen med att slå in lite paket från min sida, jag har oerhörda ambitioner med paketinslagningen men det slutar oftast i katastrof; lack som fastnar absolut överallt, i mitt hår, på min vita matta, under Smulets tassar och vidare i hela våningen, underbart vackert blir det dock! Så länge man inte råkar elda på lite för mycket och göra små brännmärken i varenda paket då såklart. Så när man har brännt upp 4 meter julpapper återstår bara tidningspapper. Med lite energi kvar raffsar man in skitet man har köpt för att sedan kludda på "God Jul" och köra ett litet pretentiöst rim á la: "Här kommer en gåva, den är från mig kan jag lova!" eller kanske: "När det är kallt om natten, kolla inte in i tratten, utan ta på dig denna h.......!" Fantastiskt. Julen är fantastisk. Fantastiskt sjuk, galen, stressframkallande, jobbig, tidsödande och en jävel på att ge en prestationsångest till tusen!
Missförstå mig rätt; Jag älskar julen, det gör jag. Den är knäpp och störd precis som jag känner mig, men bitterfittan i mig måste spotta ur sig lite cynism ibland.
Kommentarer
Trackback