Förvirrade Lina- Elsa

Jag ska sluta rätta och börja fela. Folk. Allt. Jag ska bli ett fel, inget fel i negativ bemärkelse. Men ett tvärtommonster. Tvärtom. Moträvt.

Det besvärar mig inte. Inte det minsta faktiskt. Att det regnar det vill säga. Att det har regnat, varit grått och svinigt kallt i en månad.  Tänk vad som sker på en månad. Det stör mig inte. Jag ska sluta störa mig på allt, är det inte på hösten man ska köra en omstart? Rehab i sinnet? Ja, det ska jag försöka mig på..

Livet borde justeras efter kvällarna.

Jag har tranformerats till en låg, L- formad dam med knarkarstämma. Tyd det där om ni kan!

Nej, jag har inget vettigt att skriva, inga onda tankar eller goda för den delen. Eller jo, en hel del men lite måste man behålla för sig själv! Jag vill ha sol och picnic i Kalle, Therese? Kom ni ihåg när man var yngre; man kunde göra nästintill inget alls och ändå behålla glöden, glädjen och tålamodet. Man lekte, eller hade en jävla bra fantasi. Slog ihjäl ett dygn med för mycket kortspel, fuskande, mat, godis, smygtaget vin och snack. Ibland lyckas vi glida in i den där dimman igen, men ibland saknar jag det alldeles för mycket. Den där känslan av att bara existera och låta tiden gå utan att behöva hitta på så satans många spektakulära saker hela tiden. Jag förstår att det är omöjligt då det har gått x antal år, men kanske är det bara så att gamla saker har ersatts av nya?

En kväll i gäststugan med port salut och gullsalami har ersatts med en god middag ute? Ett 6- pack öl som man tvingade i sig har ersatts av drinkar? En flippkväll till Replay- skivorna i mitt rum har ersatts med klubbdans ute? Fråga- chans- lapparna har blitt fylle- sms. Pojkarna har förvandlats till män med skägg. Ölspelet har ersatts med ostbricka och långa djupa samtal (och andra mindre djupa). En överförfriskad Lina som faller i trapphuset har utvecklats till en hemstapplandes tös i för höga klackar? Fikastunderna har blivit after- work. Tjuvat rödtjut har ersatts med mousserande och gryning har blivit ett alltför välkänt ord. Det kanske inte är så farligt ändå? Någonstans finns allt kvar, och har man tur har man vänner som plockar fram de där ljusglimtarna och minnena hos en.

Barn= telning, småtting, yngel, knyte, knodd, pyre, ung vuxen eller avkomma. Jag inte är särskilt betuttad i dessa, barn. Jag tycker att de är smått kusliga och otroligt svåra att förstå sig på Jag är inte ond när jag skriver detta utan det är så jag verkligen känner; barn går mig på nerverna rent ut sagt. Det finns mycket som gör mig upprörd med dessa men det värsta är deras sätt att uppföra sig på; de snorar, spyr på en, bajsar i blöja, skriker när de vill något, kastar saker eller helt enkelt bara är bortskämda skitungar som dräller omkring medens deras mödrar tycker att det är sött att lilla Algot 3 år välte ut min matkasse för att sedan spy på i min sko. Verkligen sött.  Ja, jag har själv varit ett pyre, men det är en svunnen tid som jag ovilligt blir erinrad om.

   Igår låg jag och tänkte på vad som gör mig mest ilsken, mödrarna eller barnen i sig? Det jag kom fram till var att det var mammorna, de skapar monster till barn, det är mammorna som skryter om att Ivar kan köra en spaghetti genom hela öron/näsa/hals- systemet, det är mammorna som ammar offentligt precis överallt och som i sin tur gör att jag skyr barn. Specialisterna är mödrarna i Vasastan, det kryllar av dem! De tror att de äger hela stället bara för att de råkar ha välsignats med ett barn. De har "rätt" att ta plats, och fy dem som ifrågasätter deras krav! Ofantligt många gånger jag har blivit nermejad av en barnvagnsmaffia eller fått föraktfulla blickar av mödrar som suttit med hela brösten ute för att mata ungen. Jag förstår matbehovet men för guds skull, gör det hela lite diskret? Varför inte kliva in på toa och få det överstökat, för så mysigt kan det väl inte vara att sitta och hiva i sig latte och flasha brösten helt offentligt?  

   Med detta sagt förstår ni att jag är rädd för barn, de tycks inte vara överförtjusta i mig heller och jag orkar inte lägga ner tid på att försöka inse hur otroligt söta de egentligen är bakom all den där köttfärssåsen och ketchupen. Å andra har jag otroligt bra hand om djur, och ett barn kan ju inte ligga långt ifrån en hund rent intellektuellt? Jag skämmer bort min hund; hon får alltid sova på min favoritkudde, får överdrivet med mat, jag jagar hundfan även när jag är sjuk och helt enkelt överöser henne med kärlek. Jag blir inte ens arg när hon kräks eller råkar bajsa på min nytvättade matta. Så med detta konstaterat kanske jag blir en suverän mor framöver? Sanningen är att jag vill ha ett barn, kanske till och med två, men mest för att kunna se två små vackra, egotrippade mini- Linor ta över släktnamnet och föra den lätt narcissistiska genen vidare. Innan detta blir aktuellt nöjer jag mig med Smulan, hon pratar inte, dreglar inte och behöver inte ammas offentligt på Wayne's Coffee..

Tillfällig minnesförlust; fylla eller stress?

Jag är väl inte den enda som någon gång i livet fått total blackout, det kan gälla koder, banknummer, telefonnummer eller helt enkelt sin egen adress. Sjukt? Yes. Förra helgen fick jag erfara denna vidriga upplevelse, jag och Terr var ute och tjoade, när man tjoar behöver man pengar. Så jag kastar mig till en bankomat för att lasta ut pengar. Och vad händer? Jo, jag står och trycker och tänker men kommer inte på min kod. Jag slår in Eriks och Therese sista siffror, mina sista siffror, min gamla kod och allt jag kan tänkas ha haft. Av rädsla för att bankomaten ska äta upp kortet slutar jag hastigt. Fundersamt kliar jag mig i huvudet och kikar nådigt på Terr. Så kvällen slutar med att hon leker bank och jag känner mig som ett fyllo/ idiot.

Väl hemma är jag fortfarande arg, jag river upp alla mina viktig bankhandlingar men hittar till min förskräckelse ingen kod. Jag får panik och somnar. Dagen efter kikar jag igenom papperna i lugn och ro och finner min kära kod. Som för övrigt var allt annat än vad jag hade knappat in. Ungefär som att äta sylt i kaffe istället för på pannkakor. Logiken. Logiken och minnet.