Förvirrade Lina- Elsa

Barn= telning, småtting, yngel, knyte, knodd, pyre, ung vuxen eller avkomma. Jag inte är särskilt betuttad i dessa, barn. Jag tycker att de är smått kusliga och otroligt svåra att förstå sig på Jag är inte ond när jag skriver detta utan det är så jag verkligen känner; barn går mig på nerverna rent ut sagt. Det finns mycket som gör mig upprörd med dessa men det värsta är deras sätt att uppföra sig på; de snorar, spyr på en, bajsar i blöja, skriker när de vill något, kastar saker eller helt enkelt bara är bortskämda skitungar som dräller omkring medens deras mödrar tycker att det är sött att lilla Algot 3 år välte ut min matkasse för att sedan spy på i min sko. Verkligen sött.  Ja, jag har själv varit ett pyre, men det är en svunnen tid som jag ovilligt blir erinrad om.

   Igår låg jag och tänkte på vad som gör mig mest ilsken, mödrarna eller barnen i sig? Det jag kom fram till var att det var mammorna, de skapar monster till barn, det är mammorna som skryter om att Ivar kan köra en spaghetti genom hela öron/näsa/hals- systemet, det är mammorna som ammar offentligt precis överallt och som i sin tur gör att jag skyr barn. Specialisterna är mödrarna i Vasastan, det kryllar av dem! De tror att de äger hela stället bara för att de råkar ha välsignats med ett barn. De har "rätt" att ta plats, och fy dem som ifrågasätter deras krav! Ofantligt många gånger jag har blivit nermejad av en barnvagnsmaffia eller fått föraktfulla blickar av mödrar som suttit med hela brösten ute för att mata ungen. Jag förstår matbehovet men för guds skull, gör det hela lite diskret? Varför inte kliva in på toa och få det överstökat, för så mysigt kan det väl inte vara att sitta och hiva i sig latte och flasha brösten helt offentligt?  

   Med detta sagt förstår ni att jag är rädd för barn, de tycks inte vara överförtjusta i mig heller och jag orkar inte lägga ner tid på att försöka inse hur otroligt söta de egentligen är bakom all den där köttfärssåsen och ketchupen. Å andra har jag otroligt bra hand om djur, och ett barn kan ju inte ligga långt ifrån en hund rent intellektuellt? Jag skämmer bort min hund; hon får alltid sova på min favoritkudde, får överdrivet med mat, jag jagar hundfan även när jag är sjuk och helt enkelt överöser henne med kärlek. Jag blir inte ens arg när hon kräks eller råkar bajsa på min nytvättade matta. Så med detta konstaterat kanske jag blir en suverän mor framöver? Sanningen är att jag vill ha ett barn, kanske till och med två, men mest för att kunna se två små vackra, egotrippade mini- Linor ta över släktnamnet och föra den lätt narcissistiska genen vidare. Innan detta blir aktuellt nöjer jag mig med Smulan, hon pratar inte, dreglar inte och behöver inte ammas offentligt på Wayne's Coffee..