Förvirrade Lina- Elsa

Och som väntat går det åt fanders! Skulle ha vant min stackars kropp med att gå upp vid nio varje morgon. Det var en god idé men det gick i stöpet. Jag är en jävel på att snooza, är det något jag vill göra när jag går i pension så är det att snooza. Min taktik går ut på att sätta klockan på halv nio, snooza en kvart, ställa om klockan på kvart över tio, snooza till halv elva, ställa om till elva, snooza till halv tolv och sedan är jag lagom redo för att stiga upp ur sängen. Ibland känner jag mig inte fördigsnoozad så då ligger jag som en liten mask i täcket och stoppar in kanterna (sådär som man gjorde när man var ett litet glin) så att ingen luft ska pressa sig igenom. Sedan sträcker jag ut ett finger och försöker grabba tag i kontrollen utan att släppa in för mycket luft då såklart. Sen slumrar jag halvt till något mysigt program på TV. Oftast blir det SVT- kanalerna. Orkar inte vakna till galna hysteriska amerikanska kvinnor som försöker variera popcorn med ett dussin smör, chili och spenat. Nej tack.

Idag vaknade jag upp till ett program; "Där ingen trodde att man kunde bo" (eller något i den stilen). Det handlade om en man som hade haft en dröm sedan han var en liten spoling; han ville bygga sitt eget hus i Finnmarks fjäll, helt öde och helt spartanskt. Så, han slutade arbeta, släppte all stress som staden medförde och genomförde hans dröm. han var uppåt 70 år tror jag och hade levt 15 år där, helt ensam, utan el och vatten. Det enda sällskapet han hade var en hund. Jag förstår hur han tänker, med tanke på hur vi egentligen beter oss i stan. Vi stressar utan att det ens finns något att stressa för, vi springer till tunnelbanan när det kommer en ny om en minut, vi stressar upp ur sängen för att "ta vara på dagen", vi har proppfulla scheman för att alltid ha något att fokusera på. Men vad händer då om vi skulle släppa allt för en vecka eller två? Skulle världen rasa samman eller skulle vi lägga märke till de små sakerna som förgyller livet? Jag vet, poetlina är här, men det slog mig hur sjukt vi lever egentligen. Vad är det för levnadsstandard vi har skapat? Vi går upp tidigt för att tjäna pengar, oftast på sådant som vi inte trivs med, vi stressar igenom dagen för att bli klara snabbare men stressen tar död på oss, vi kommer hem till middag, fortfarande stressade och jäktar igenom middagen, vi umgås knappt med familjen för att vi är slutkörda efter dagens arbete som de flesta tar med sig hem ändå. Vi försummar det viktigaste för att..? Vad? Vad är viktigare än att må bra och ta vara på de små sakerna och vinna tid med familjen? De som har mest pengar och har tjänat in mest arbetstimmar när dem dör vinner! Let the game begin..

Hah! Lägenheten igår var en katastrof, jag kan inte ens börja att berätta om den. Min familj gick därifrån i en chock. Det kändes så fruktansvärt skönt att komma hem till denna lägenhet, det kommer att bli tufft att flytta tror jag. Man kan inte klaga på en två men det är ju fasen mer än hälften av den kvadrat man bor på nu. Hjälp. Snart ska jag kila iväg på en ny visning, i Vasastan ligger denna, rätt nära där man bor nu. Får se vad domen blir efter 14 idag.. Jag är lite rädd. Det är en 2, 5, men en liten sådan, uuh.

Jobbletandet har jag totalt lagt ner! Jag skiter faktiskt i om jag skulle hitta något eller ej, att jobba känns inte alls som en grej jag skulle ja lust med just nu. Jag lever alldeles för bra för det.

Igår traskade vi två idioter (designerduon?) jag och Qarro till Terrons nya jobb, vilket röj. Vi intog tronen och satt och kommenterade absolut allt och alla. Det är det vi är bra på, och vad är det för fel med att ha åsikter om folk? Jag önskar verkligen att någon skulle våga säga vad som är fel, fult eller hemskt med mig. Så seså, kör en lista i kommentarsfältet vet jag? Jag vet ju att det kan bli rätt svårt, men n¨got måste väl folk störa sig på?

Jo förresten. Självförtroendet kan faktiskt få sig en törn, speciellt efter lördagens bravader. Alla har förhållanden, det har spridits någon slags förhållandehysteri. Ungefär som ekorrar som bunkrar upp med mat, det är det ni håller på med allihopa! Och detta gör mig en aningen snurrig. Ni bunkrar upp inför vintern. Och varför gör ni det? Jo, det ska jag giva svar på. Ingen känner sig särskilt vacker på vintern, man är blek, halvfet, sladdrig, otränad, ingen vidare lyster i hyn, torr hud (?). Vi gömmer oss i stora koftor, glömmer att raka benen och slutar bry oss om våra kroppar då vi resonerar att sålänge den inte syns är den vacker.. Detta kan ju ifrågasättas men vi släpper det. Så, vad behöver man när man känner sig ful, äcklig, stressad och trött? Svar: Man behöver någon som bekräftar en; någon som kramar en när man är deppig, som kollar film med en varje helg, som blir tjock med en, som gillar en för den man är och som ställer upp och som säger oavsett rakade ben att vi är snygga och smala. Det är nog det ni behöver. Och ingen, absolut ingen dumpar någon på vinterhalvåret.

Men sen kommer den roliga biten, för vad händer innan sommaren? Jo, då har ni tröttnat på er bekräftelsehingst och önskar att ni vore fria som fåglar, men nu är ni fast! Nu vill ni vara singlar för nu är ni förmodligen smala (re), snyggare, har bättre självkänsla och inte längre deppiga. Så nu vill ni som varje normal tjej/ kille kolla marknaden. Så jag föreslår att ni dumpar er käresta någon gång under mars för att sedan följa ner mig i singelfördärvet, ty det börjar bli jävligt trist här helt ensam! Om ni ursäktar mig så tänkte jag gå till min bekräftelsekudde (Smulan) och krypa ner. Hon älskar mig för den jag är, hon tycker att jag är snygg, het, smart, underbar men framförallt kan hon inte säga ett knyst om detta. Och det gillar jag!

Ja, nu är jag på mitt lustiga tänkarhumör, som alltid? Men varför är man aldrig nöjd som det är? Är det så att när man är helt nöjd med sitt liv, när det inte borde finnas problem, att det är då vi skapar dessa? Det är så lätt att överdriva och överanalysera varenda liten händelse i livet; varför skrev han bara kram, varför lät mor trött, var hon arg på mig? Varför hör hon inte av sig, är hon sur? Som en liten försäkring på att allt inte är perfekt. För det vore väl skamligt? Att ens tänka tanken att allt vore bra. Jag tänker för fasen för mycket för mitt eget bästa, jag önskar att jag kunde leva mer nu och släppa allt det andra som löser sig på vägen. Men jag vill försökra mig om att jag är uppdaterad, smart och går en ljus framtid till mötes, har bra ekonomi, shysst lägenhet och en bra och handsome kille. Missförstå inte mina tvivel för för mycket osäkerhet; jag vet att det kommer att bli perfekt. Men ibland känns det bara så uttråkande. 

Så, släppte jag helt skulle rädslan finnas av att flippa för mycket och bli för fri. Jag vet att jag har det där, frågan är bara hur mycket som bör släppas ut. Självdisciplin är en bra sak, vi trivs vi två. Men snart funderar jag dock på att göra slut, kanske ta en paus. Resten får helt enkelt lösa sig på vägen. Och under tiden hinner man kanske leka av sig och bete sig allmänt jävligt (ännu mer) om man nu känner för det..

Ja. Då var man tillbaka, man gjorde väl av med en halv våffla i kalorier kanske? Hur ska det vara möjligt att gå ner i vikt när man är tämligen normal? Missförstå mig rätt, en väldigt fet person har ju fan förtur. Dessa kan ju tappa 25 kg på två månader på grund av deras massa. Inte förstår jag hur man kan komma upp i en sådan vikt att man kan tappa 25 kg och ändå inte vara normalviktig. Men för oss normala, vad finns det för bra knep då? Bli överviktiga för att sedan toktappa 25 kg kanske..Jag blev totalt utslagen av Erik, ingen chock direkt. Jag vann ett set, tjohu. Och nu är jag dödstrött!

Jag vet att alla bloggar om denna dödsmisshandel men jag känner att jag bör nämna det i varje fall. Jag tycker det känns helt jävla sjukt att något sånt kan ske i Sverige, det känns bara helt osannolikt. Och dessa killar är flera år yngre än vad jag är. Hur kan man krossa den linjen så jävla övermycket att man sparkar ihjäl en oskyldig kille helt och hållet? Detta berör nog många men jag vet hur många gånger min bror har blivit utsatt för oprovocerat våld och då har han kommit undan relativt lindrigt, en hjärnskakning, blåmärken, skärsår. Men flera av hans vänner har tagit emot mer smällar än vad en ung kille idag ska göra. Och på något sätt känns det som att det anses "normalt". Sjukt. Och jag lider verkligen med hela hans familj och vänner. For what it's worth..

Saker är ju kanske mindre komplicerade än vad jag förstår. Det handlar nog bara om en vana, det är helt enkelt så det är. Men jag skulle vilja bli en sån där turbo- person som kan hantera tusen saker samtidigt och vara grym på det mesta. Idag har jag diskat för hand och stoppat i kläder i tvättmaskinen och jag känner att det räcker. Jag har inte kommit så långt att jag verkligen sätter på maskinen, nej nej. Och nu sitter jag och väger på om jag ska gå och handla, det känns långt till affären trots drygt 50 meter. Är man spoiled? Jag tror att jag bara är ovan vid situationen. Jag ska nog handla, men då är frågan om man kör cykeln eller inte. Och hur mycket mjölk orkar man bära? Vilket hemskt patetiskt inlägg, men så ser det faktiskt ur just nu. Middagen kommer att bestå av mozzarellasallad och omelett på sin höjd. Ty jag är faktiskt ingen mästerkock, det kan jag erkänna.

Äe, nu avlägsnar jag mig. Måste styra upp en inhandling, kan det bli roligare? Terron, om det blir som vi talat om ska vi ALDRIG handla på helger, det förstör en helt och hållet!

Åt helvete med positiva Lina denna dagen. Jag försökte verkligen, jag vaknade och var glad, jag åt en supersmarrans frukost, byggde god lunch, såg bra film och tog en härlig promenad. Jag köpte till och med en tidning (som var värdelös). Men, nu är jag på världens vidrigaste humör och vill verkligen strypa någon. Jag vill känna hur luften går ur någon på grund av mig i detta skede.

Idag hatar jag det mesta men detta är mest proriterat:

1. Pensionärer som tar plats och tror att man ska sympatisera med dom bara för att deras hud numera är som pansar och ser ut som russin.
2. Småbarn som låter för överjävligt högt och inte har någon pejl på hur man bör bete sig.
3. Deras mammor som tycker att det är hur gulligt som helst att lilla Ragnar springer omkull mig och smetar snor på min jacka.
4. Fula personer som sätter upp någon sorts mur/ försvar just för att de är så fula.
5. Halvfula personer som helt enkelt inte syns, usch.

Jag säger en sak: Avlid. Då skulle mina chanser förbättras här i världen avsevärt mycket.

En ny dag! Jag har sovit grymt i min nybäddade kungasäng, nybäddat flaggar för trygghet. Mitt försök till att bli mer positiv lyckas tror jag, eller än sålänge i varje fall. Känner mig som världens new- age tönt som tror på magin i tankekraften. Men faktum är att jag känner mig gladare och faktiskt mindre tyngd av saker. Trots galen sömnbrist senaste veckan så är jag i ett lugnt stadium. Visst, jag kan erkänna att jag har känt mig hetare men smink och Lancômes flash bronzer är mirakelkuren för alla brister. Om man nu får erkänna att man har sådana..

Ibland kan jag komma till det skedet då jag inser att världen faktiskt inte kretsar runt mig hela tiden, det gör ont att erkänna vid det tillfället men det stämmer. Ibland hamnar jag i andra hand, vilket ogillas. Och det är då jag tar till mitt bästa vapen för att motbevisa idioterna; Jag ställer mig framför spegeln, betraktar allt från topp till tå, väger för och nackdelar på en mental lista och ni som känner mig vet hur den listan ser ut.. Spegeln är nu min vän och jag kan gå därifrån med ett gott humör och god vigör. Jag letar upp gamla bilder; jag betraktar tjejen på bilderna och blir förbluffad över hennes fotogeniska utsrålning, jag väger för och nackdelar för att sedan bli vän med fotografierna och lämna dessa med ett gott humör. jag förflyttar mig till mitt rum för att leta reda på skisser, plagg eller annat jag har producerat under mina år. Jag blir vän med dessa ting och vet med mig att jag är begåvad. Jag går till mor och uttrycker min humor; hon skrattar och jag blir vän med henne när hon säger: "Du är för rolig Lina." Jag säger: "Jag vet." Och lämnar henne. Jag återgår till mitt rum för att känna lugnet, jag tar en titt i spegeln och inser att jag inte kan hitta några fel idag heller. Jag har överbevisat alla och jag går tillbaka lugn och säker i mitt förstånd, ty världen kretsar faktiskt alltid runt mig.

"Prins Harry snortar vodka"

Jag är på att köra om ni är? Kan ju bli en ny upplevelse att ens få upp tramset i näsan och sen hitta en bra motivering till varför man försökte. Jag väljer låt och ställe så väljer väljer ni klädesel och tid!

Läste förresten en artikel härom natten då jag sömnlös låg som av en vana. En artikel om hur man kan rent logiskt sätt förändra sitt liv efter vad man tänker. Att tankekraften har en så pass stor inverkan på hur man beter sig och hur man väljer att leva. Nu talar vi alltså om positiva tankar, vilket jag är grymt dålig på att producera. Tankekraften gör faktiskt skillnad; ställer man in sig på att en tillställning kommer att bli skittrist så kommer den säkerligen att bli det, ställer man in sig på att man aldrig kommer orka börja träna så kommer man likt förbannat sitta hemma och klaga över sin blekfeta kropp och ställer man in sig på att alla "bra" killar är slut så ser man faktiskt inte de som står precis framför en. Hur corny det än låter så är min mor en stor förebild när det gäller sådant. Hon är ta mig fan alltid positiv, både på gott och ont. Får jag en gaffel i armen kan hon säga: "Men se det som en erfarenhet, du kan berätta det för dina ungar som en rolig grej sedan och du får motion när du hämtar en ny". Så, alltså inte alltid lika kul. Men jag vill lära mig, nu när jag har slutat i Snällskolan borde man kanske ta tag i mina negativa, vidriga tankar. Alla har dessa, det är okej till en viss grad. Men jag kan verkligen ställa in mig på att allt är piss fast jag har världens bästa liv egentligen. Som mina nära vet måste man bara lirka fram det där leendet och få mig att förstå att jag inte har något att klaga på. Men, få inte för er att jag kommer att sluta klaga för den delen! Det är en del av mig, likaså att kommentera och klanka ner på människor, detta kommer att bestå.

Men det jag talar om, om ni nu ens har orkat läsa min predikan så här långt, är att jag ska försöka vara mer tacksam för det man har och mer bestämd på vad jag vill ha. Och kom ihåg att försöka är inte samma sak som att lyckas! Tjuhu, nu blir det skratt framför töntidioterna på Idol!

Äee, det blev någon jävla utgång ikväll. Snäll som jag är så styr jag. Ja. Piratshotsen tog inte som de borde så Strömbäckarna ger sig ut för en liten mysig mode- kväll. Hej nu på er! The game is fucking on!!!!!

Lately I been wishing I had one desire. Something that would make me never want another. Try to write it down in to a perfect sonnet. One foolish line. Cause thats all that you get, so you have to accept.

Jobbsökandet fortsätter! Jag är nästan lite sugen, men glöm att jag skrev det. Jag försökte styra upp ett CV idag. Ska det vara så jävla komplicerat? Undertexter, övertexter, mellantexter, inte för personling, var personlig i början, fånga intresset, skapa kontakt, beröm dig själv men inte så mycket så att dom tror att du är en arrogant jävel som bara älskar dig själv, berätta gärna om dina nackdelar men poängtera dom inte, skriv med rätt sorts ord för rätt sorts arbetare (och hur i fan ska man veta vad Herr Elof föredrar för ord?), skicka med en bild men inte för snygg för då tror dom bara att du är korkad eller så tror att dom får sätta på en, skriv inte för tråkigt men var för Guds skull inte vardaglig i språket! Ha en strukturerad design men blanda det med din personliga stil, skryt om dina stipendium men skriv då efter att du hade en jäkla tur och sist men inte minst; ha en klämmig avslutning och sätt kontakuppgifter högst upp i hörnet! Och glöm aldrig att ha minst 2, 5 cm i marginalen då chefen vill föra anteckningar om vilket fabolöst CV du precis har lyckats knåpa ihop. Lycka till!