Förvirrade Lina- Elsa

Och som väntat går det åt fanders! Skulle ha vant min stackars kropp med att gå upp vid nio varje morgon. Det var en god idé men det gick i stöpet. Jag är en jävel på att snooza, är det något jag vill göra när jag går i pension så är det att snooza. Min taktik går ut på att sätta klockan på halv nio, snooza en kvart, ställa om klockan på kvart över tio, snooza till halv elva, ställa om till elva, snooza till halv tolv och sedan är jag lagom redo för att stiga upp ur sängen. Ibland känner jag mig inte fördigsnoozad så då ligger jag som en liten mask i täcket och stoppar in kanterna (sådär som man gjorde när man var ett litet glin) så att ingen luft ska pressa sig igenom. Sedan sträcker jag ut ett finger och försöker grabba tag i kontrollen utan att släppa in för mycket luft då såklart. Sen slumrar jag halvt till något mysigt program på TV. Oftast blir det SVT- kanalerna. Orkar inte vakna till galna hysteriska amerikanska kvinnor som försöker variera popcorn med ett dussin smör, chili och spenat. Nej tack.

Idag vaknade jag upp till ett program; "Där ingen trodde att man kunde bo" (eller något i den stilen). Det handlade om en man som hade haft en dröm sedan han var en liten spoling; han ville bygga sitt eget hus i Finnmarks fjäll, helt öde och helt spartanskt. Så, han slutade arbeta, släppte all stress som staden medförde och genomförde hans dröm. han var uppåt 70 år tror jag och hade levt 15 år där, helt ensam, utan el och vatten. Det enda sällskapet han hade var en hund. Jag förstår hur han tänker, med tanke på hur vi egentligen beter oss i stan. Vi stressar utan att det ens finns något att stressa för, vi springer till tunnelbanan när det kommer en ny om en minut, vi stressar upp ur sängen för att "ta vara på dagen", vi har proppfulla scheman för att alltid ha något att fokusera på. Men vad händer då om vi skulle släppa allt för en vecka eller två? Skulle världen rasa samman eller skulle vi lägga märke till de små sakerna som förgyller livet? Jag vet, poetlina är här, men det slog mig hur sjukt vi lever egentligen. Vad är det för levnadsstandard vi har skapat? Vi går upp tidigt för att tjäna pengar, oftast på sådant som vi inte trivs med, vi stressar igenom dagen för att bli klara snabbare men stressen tar död på oss, vi kommer hem till middag, fortfarande stressade och jäktar igenom middagen, vi umgås knappt med familjen för att vi är slutkörda efter dagens arbete som de flesta tar med sig hem ändå. Vi försummar det viktigaste för att..? Vad? Vad är viktigare än att må bra och ta vara på de små sakerna och vinna tid med familjen? De som har mest pengar och har tjänat in mest arbetstimmar när dem dör vinner! Let the game begin..