Förvirrade Lina- Elsa

Ja, nu är jag på mitt lustiga tänkarhumör, som alltid? Men varför är man aldrig nöjd som det är? Är det så att när man är helt nöjd med sitt liv, när det inte borde finnas problem, att det är då vi skapar dessa? Det är så lätt att överdriva och överanalysera varenda liten händelse i livet; varför skrev han bara kram, varför lät mor trött, var hon arg på mig? Varför hör hon inte av sig, är hon sur? Som en liten försäkring på att allt inte är perfekt. För det vore väl skamligt? Att ens tänka tanken att allt vore bra. Jag tänker för fasen för mycket för mitt eget bästa, jag önskar att jag kunde leva mer nu och släppa allt det andra som löser sig på vägen. Men jag vill försökra mig om att jag är uppdaterad, smart och går en ljus framtid till mötes, har bra ekonomi, shysst lägenhet och en bra och handsome kille. Missförstå inte mina tvivel för för mycket osäkerhet; jag vet att det kommer att bli perfekt. Men ibland känns det bara så uttråkande. 

Så, släppte jag helt skulle rädslan finnas av att flippa för mycket och bli för fri. Jag vet att jag har det där, frågan är bara hur mycket som bör släppas ut. Självdisciplin är en bra sak, vi trivs vi två. Men snart funderar jag dock på att göra slut, kanske ta en paus. Resten får helt enkelt lösa sig på vägen. Och under tiden hinner man kanske leka av sig och bete sig allmänt jävligt (ännu mer) om man nu känner för det..