Ge mig en tvångströja och kör mig till psykakuten
Mor och far i skärgården, det ville jag ej. Jag, hemma, ensam med ett glas vitt i min hand. Jag lyssnar på skum musik, jag vet inte varför. Funderingar, dessa funderingar. Ibland skulle livet vara så mycket enklare om man bara var korkad. Gud, varför gjorde du mig inte dum? Jag skulle vilja vara enspårig och bara tänka i små små ord; primitivt och enkelt. Dessa sablarns tankesvackor går mig på nerverna! Det är liksom inte kul längre, när man börjar ifrågasätta allt och alla. Ingen fokusering eller koll, då rasar man ju samman i små minibitar av tankar. Ena stunden är jag extremt nöjd med allt, jag njuter och avundas mig själv. I nästa stund är jag fundersam över allt, jag undrar vad jag vill, om jag har det så bra som jag vill ha det och på en förändring. Innehar jag två persoligheter? För att kläcka ur mig en riktig kliché; ibland känns det som om ingen förstår hur man tänker. Och jag klandrar dem inte då knappt jag förstår, jag önskar att jag kunde hålla mig till en åsikt, en hobby, en kärlek, ett intresse och en utbildning utan att ifrågasätta allt.
Fan, jag skulle vilja ha post- it lappar där jag kan skriva ner stödord så fort jag kommer på hur jag fungerar, ni vet, man glömmer. Man glömmer alltid när man har hittat det perfekta svaret. Så typiskt.
Jag skulle vilja vara 9 år igen. Där vänskap var att säga hej och byta vänskapshjärtan med varandra, där nöje var att åka pulka i en brant backe, där tristess inte fanns och där sorg var att inte få leksaken man ville ha. Där kärlek inte var svårare än att fråga chans, det fanns ingen otrohet, man bara var. Då man slapp ta jobbiga beslut och såra folk. Där man verkligen inte brydde sig om något annat än att ha kul. Nu är kärleken invecklad, den finns ta mig fan överallt (negativ bemärkelse), vänskap= falskhet och en tröttsamhet över att aldrig finna den "äkthet" man söker, tristess har blivit som en andra vän och sorg är något man verkligen måste ta itu med, folk dör och man inser stora tuffa saker. Numera är nöje att dricka för mycket vin och glömma omgivningen för en kväll, numera är nöje att lyckas prestera mvg eller tappa ett kilo i vikt, ska det vara så jävla drygt att man måste ta till drastiska åtgärder för att lyckas koppla av och ha kul? För i så fall blir jag förbannad och då kör vi på fallskärm, roadtrip, för lite sömn och en sommar kantad av galenskap och fylla!
Fan, jag skulle vilja ha post- it lappar där jag kan skriva ner stödord så fort jag kommer på hur jag fungerar, ni vet, man glömmer. Man glömmer alltid när man har hittat det perfekta svaret. Så typiskt.
Jag skulle vilja vara 9 år igen. Där vänskap var att säga hej och byta vänskapshjärtan med varandra, där nöje var att åka pulka i en brant backe, där tristess inte fanns och där sorg var att inte få leksaken man ville ha. Där kärlek inte var svårare än att fråga chans, det fanns ingen otrohet, man bara var. Då man slapp ta jobbiga beslut och såra folk. Där man verkligen inte brydde sig om något annat än att ha kul. Nu är kärleken invecklad, den finns ta mig fan överallt (negativ bemärkelse), vänskap= falskhet och en tröttsamhet över att aldrig finna den "äkthet" man söker, tristess har blivit som en andra vän och sorg är något man verkligen måste ta itu med, folk dör och man inser stora tuffa saker. Numera är nöje att dricka för mycket vin och glömma omgivningen för en kväll, numera är nöje att lyckas prestera mvg eller tappa ett kilo i vikt, ska det vara så jävla drygt att man måste ta till drastiska åtgärder för att lyckas koppla av och ha kul? För i så fall blir jag förbannad och då kör vi på fallskärm, roadtrip, för lite sömn och en sommar kantad av galenskap och fylla!
Kommentarer
Trackback