Förvirrade Lina- Elsa

Jag kan vara ute på farliga marker här men det är väl det som gäller i en blogg möjligtvis. Andra ska få ta del av ens lilla liv och få känna att det finns andra som har det likadant eller bara känna glädje över andras olycka. Jag personligen föredrar det sista. Läget ser ut som såhär att när man inte längre är tillsammans så bör man för sitt eget bästa bara släppa det hela och gå vidare. Jag känner definitivt att jag har gjort det. Jag gjorde det långt före han, och det kändes ljuvligt faktiskt. Det kändes skönt att vara den första som hittade en annan, och upplevde "kärlek" med denna andra. Även fast den kärleken inte alls var på samma nivå som den förra så var det ändå ett framsteg. Det har gått drygt ett år, och det är en lång tid. Nu har han gått vidare på samma sätt som jag gjorde efter två månader. Och grejen är att det borde kännas underbart att han har släppt mig men fan det gör det inte! Det är lättare att umgås som vänner, självklart, och jag ville att han skulle hitta nån annan fort men ändå känns det lite skumt. Det kan vara helt normalt men jag vet inte. Jag vill absolut inte ha honom tillbaka på något vis men det känns lite skumt att människan ska vara på samma vis som han var med mig med en annan tjej. Låter som svartsjuka, men det kan jag meddela att det ej är. Jag ska fundera över detta och varför det är så och tills dess får jag hoppas på att tjejen ifråga är intelligent, snäll och jävligt porrig. Precis i den ordningen.