Förvirrade Lina- Elsa

För det känns fan som om jag har fallit från sjunde våningen rakt ner i en vidrig liten pöl av ilska och trötthet. Ge mig mina axelpuffar så är jag helnöjd. Lika bra att känna myset av att ligga här och plaska. Nu när jag tänker på det så är jag ju ändå mäkta förtjust i vatten. Å andra sidan var jag nog mer av en lövhoppare*. Om vi skulle kunna släppa detta för en kort stund så jag kan få gå vidare i mina fina men förvirrade tankar. Jag har studsat denna dag, det var spännande då jag såg idioten (mig) i fönstret när jag hoppade. När jag då stod där och hoppade upp och ner med enbart luft under mina fossingar kändes allt upplöst och bra. Jag börjar tro att min hjärnkapacitet fungerar bättre när huvudet mitt rör sig. Dansar jag runt och pluggar fastnar det, går jag och pluggar fastnar det och studsar jag och tänker kommer jag alltid tillrätta med allt. Ni måste tro att hela jag vandrar uppochned, det gör jag alltså inte. Jag är av en sansad karaktär men ibland så slår det slint. Som under lördagens festiviteter, satan vad nöjd jag var med livet.

Livet är för övrigt ett jäkla påhitt, motsvarigheten; döden är ju så mycket mer okomplicerad. Jag har INTE dödslängtan utan jag gör bara ett påstående. Livet ska levas, man ska jobba, älska, skratta, sörja, lära sig, slå sig, såra personer, skaffa vänner, komma underfund till vem man är, köpa, uppleva, förändra och framförallt ska man under detta korta liv komma underfund till varför man gör allt detta. Vet ni det mina vänner? Jag tror att jag satsar på att man gör allt detta för att det på något sätt roar oss. Vad fan ska man annars göra under det förhoppningsvis 80 åren man lever? Jag gillar att tänka på detta, ingen vill dock diskutera det med mig. Döden å andra sidan är ju en halvrolig sak va? Det är enkelt, man dör, försvinner, kilar runt knuten, sätter på sig trärocken eller trillar av pin. Vips! Så är man borta och sjukhusen runt omkring får tillbaka deras utlånade dödsbädd. Där kommer inom en timme säkerligen en annan gammal stöt till kvinna/man ligga och bli utväntad av döden. Jag tror att jag väljer att se detta med ironi, det blir komiskt. Komiken infinner sig när man inser att det tillochmed kostar att dö. Bisarrt eller enbart sorgligt? Välj själva. Om vi då ska väga för och nackdelar med att leva respektive dö så har jag kommit fram till att livet känns lite mer porrigt jämfört med att ligga där nere hos Belsebub och fundera i hettan. Och det är ju trots allt en herrans massa år tills min tid är kommen, men det är alltid intressant att tala om det. Det som alla undviker?










* Lövhoppare: En liten varelse som underhålls av att hoppa i löv under perioden oktober- december.