Förvirrade Lina- Elsa

Det vilar någonting fel, någonting underligt över sms. Jag gillar't. Å andra sidan är det fel. Jag tycker att det är fel, varför ska man slinka undan med ett enkelt litet sms för? Jag sänder för mycket sms; är jag grinig skickar jag ett mess istället för att ringa, orkar jag ej ses skickar jag ett sms eller är något pinsamt skickar jag ett sms. För att undvika jobbiga lägen och situationer. Eller ett tillstånd som kommer att ifrågasättas. Jag är feg. Men jag är också blyg. Beroende på dagsformen, udda. Ett sms kan man bearbeta, man kan smaka på orden och känna hur det känns att läsa dem. Är det ett viktigt mess till en viktig person spelar orden roll. Å andra sidan kanske bara jag resonerar på detta vis, språknörd som jag är. Ett samtal kan vara rått, ärligt, kallt eller bara förvirrande. I ett sms står det klart och tydligt, man kan spara det, kanske som bevis? Det kanske är där nackdelen ligger också. Ett sms försvinner aldrig, man kan aldrig ljuga och säga att man aldrig har skrivit orden. Det går inte att smita, å andra sidan kan man polera en sanning. Eller en lögn, ingen kan läsa sig till om du ljuger eller icke. Är sms dagens samhälles vita lögn? Men blir man kanske lite för upphängd på orden? Damer framförallt. Överanalyserar vi kanske sms? Jag vet att jag har den förmågan ibland. Men jag kommer att fortsätta med mina feg- sms, tills jag tar mod till mig att ringa och berätta sanningar, lögner eller jobbiga händelser. Vad tror du, är sms en räddare eller endast en feg utväg?