Så långsamt börjar jag återhämta mig
Nu var det ett tag sen. Tänkte försöka slinka undan under valborg. Det är ingen högtid som jag trivs med. Jag har nu fastslagit att alla högtider, med stora inslag av alkohol bör firas i skärgården. Där är det fridfullt och traditionellt. Ja jäklar, så får det bli i fortsättningen. Jag firade valborg med köttbullar och pasta med vänner. Smarrigt värre, åkte till gamla stan för att kika in en brasa, den var tämligen liten men trevlig. Idiotisk grej tycker jag, människor står och glor in i en satans eld, för att sedan sjunga sånger och sen supa. Mycket stadigt beteende.
Kvällen tillbringades senare på akuten med Erik. I lördags fick han en härlig misshandel när han var ute och roade sig, inte överdrivet allvarlig dock. Fruktansvärt onödigt, och typiskt manligt. Fy fy. Han fick iallafall en spark rakt i ansiktet, slog i huvudet och det slutade med en hård hjärnskakning. Dessutom blev han bestulen när han låg avsvimmad på mobil och förlovningshalsbandet han bär. Detta gjorde mig väldigt arg, det är nu jag vill skriva mycket onda saker som jag verkligen inte bör skriva, men ni har nog fantasi mina vänner. Lättad blev jag över att det gick bra ändå, men jag gjorde honom sällskap på hospitalet. Det var rätt trevligt, inte besökt ett sjukhus sen min farfar dog 1996. Och då blev jag och min bror mutade med pengar och gosedjur. Så längtan finns liksom inte där naturligt om man säger så. Jag såg en och annan gamling, och medens jag satt och väntade ensam i en sal på röntgen rullade det in en gaggig stor tant. Tanten som vi väljer att kalla Asta hade halvöppna ögon, snarkade och var fäst vid en stor pipande maskin. Jag blev rädd såklart, och tro fan att när jag sätter mig på båren så rullar jag långsamt, åh mycket långsamt mot denne Asta. Jag grips av panik när jag stirrar rakt in i hennes uttorkade farmors- mun. Som tur var stannade jag när jag var läskigt nära och jag kunde andas ut. Ni ska veta att det inte är lätt att manövrera en bår. Åt helvete med bårar, sjukhus och slagsmål. Hellre hoppar jag ut från ett plan utan säkerhetsutrustning än blir en gammal Asta som ungdomar skräms av på sjukhuset, nej fy satan. Chocken har lagt sig och nu mår jag dock under omständigheterna bra.
Kvällen tillbringades senare på akuten med Erik. I lördags fick han en härlig misshandel när han var ute och roade sig, inte överdrivet allvarlig dock. Fruktansvärt onödigt, och typiskt manligt. Fy fy. Han fick iallafall en spark rakt i ansiktet, slog i huvudet och det slutade med en hård hjärnskakning. Dessutom blev han bestulen när han låg avsvimmad på mobil och förlovningshalsbandet han bär. Detta gjorde mig väldigt arg, det är nu jag vill skriva mycket onda saker som jag verkligen inte bör skriva, men ni har nog fantasi mina vänner. Lättad blev jag över att det gick bra ändå, men jag gjorde honom sällskap på hospitalet. Det var rätt trevligt, inte besökt ett sjukhus sen min farfar dog 1996. Och då blev jag och min bror mutade med pengar och gosedjur. Så längtan finns liksom inte där naturligt om man säger så. Jag såg en och annan gamling, och medens jag satt och väntade ensam i en sal på röntgen rullade det in en gaggig stor tant. Tanten som vi väljer att kalla Asta hade halvöppna ögon, snarkade och var fäst vid en stor pipande maskin. Jag blev rädd såklart, och tro fan att när jag sätter mig på båren så rullar jag långsamt, åh mycket långsamt mot denne Asta. Jag grips av panik när jag stirrar rakt in i hennes uttorkade farmors- mun. Som tur var stannade jag när jag var läskigt nära och jag kunde andas ut. Ni ska veta att det inte är lätt att manövrera en bår. Åt helvete med bårar, sjukhus och slagsmål. Hellre hoppar jag ut från ett plan utan säkerhetsutrustning än blir en gammal Asta som ungdomar skräms av på sjukhuset, nej fy satan. Chocken har lagt sig och nu mår jag dock under omständigheterna bra.
Kommentarer
Trackback