Förvirrade Lina- Elsa

Tjuhu! Då var man hemma igen, och sakta men säkert börjar det gå in i mitt huvud vad det är för liv jag lever. Det känns totalt fantastiskt. Idag råkade jag kasta mitt tuggummi rakt i pälsen på den lurviga hunden, "oj" tänkte jag. Men det spännande med detta var att hunden ifråga inte märkte det sega gummit som låg och vilade sig i hennes lurviga päls. Det tyckte jag var roligt. Sen fick jag dåligt samvete och klappade henne några gånger. Mest för att få tillbaka lystern i pälsen..

Jag sitter nu ochs smuttar på ett nytt vin och funderar över vad jag ska skriva, vad kan man skriva efter att man har kopplat av totalt med noll grannar och noll mänskliga intryck?  Jag ryckte strömming på den kalla fjärden i fem stycken jackor i den hårda blåsten. Fan vad tuff jag kände mig när jag inte ens kunde rycka nacken av dessa små firrar utan istället lät de självdö i hinken med för lite vatten. Men ack så gott de smakade, tack!

Jag är trött, jag ska se Labyrint, det är skit men det gillar jag. "Först min fräna grej, sen kan vi bry oss". Varför ska en sådan bra person som jag hänga loss ensam? Va? Har jag en skev uppfattning? Svar nej. Är alla andra för o- skeva för mig?

På lördag ska vi ut, vi damer. Hem till Qarro för en gångs skull. Då ska vi rycka liv i världen, igen. Och i Christian för den delen, stackars människa. Jag namnger honom: Den utsatte.