Förvirrade Lina- Elsa

Aldrig har jag förstått innebörden av ren sympati. Det känns smöckert, jag känner mig verkligen gladare! Det blev inget "sörpelbart" till middag, det blev potatiskrocketter med salt. En rikig upplevelse var det; att stå och snora, sucka och laga mat själv. Ensam och till sig själv. En gång för länge sedan gjorde någon annan detta åt en, när man var sjuk och inte hade tillgång till mor och far. När man behövde sympati och kunde se ut hur som helst utan att någon brydde sig. Det är nu jag förstår just varför alla mina vänner bunkrar upp med pojkvänner..

Sista allvarliga grejen som måste tömmas från min hjärna. Hur kan man alltid veta vem man är? Eller hur vet man vem man är? Vet du det? Exakt hur du fungerar och vem du är? Eller tror du dig veta vem du är men efter en händelse eller två så visar det sig att du har fel? Helt fel. Tror vi att vi vet vilka vi är, men de vi tror oss vara är egentligen bara en inbillning, en illusion av den man verligen är? När kommer man till den punkten att man verkligen har stenkoll på sig själv? Kommer ens en sådan punkt i ens liv, eller kommer man att tro att man är något som man helt enkelt bara tror sig vara?