Förvirrade Lina- Elsa

Varannan- dag- bloggning? Denna blogg har helt tappat sitt syfte, jag förstår i princip ingenting. Den är inte hatisk, den är inte älskvärd, den är inte bitter och den är inte jag. Den är borta. Eller borta.. Den bittra känsla jag senaste åren har samlat ihop börjar sakta men säkert försvinna. Jag känner av en vibb. Och detta mina vänner, detta är inte en bra sak. För vart står jag utan min bitterhet? Känslan av likgiltighet har smygit sig på mig, som en kall hand i mörkret, trevandes. Usch.

Jag känner mig uppåt, och när jag är uppåt blir jag galen. När jag är för uppåt. Vad ska ske härnäst? Ska jag börja acceptera människor? Ska jag börja acceptera misstag, fel, defekter? Ska jag inte skratta åt en rullstolsbunden eller fotografera döda möss i en hink och förklara humorn, ska barn bli gulliga för gott eller ska jag sympatisera med tjockisar?

Idag log jag åt ett barn. Jag kommer definitivt att hamna i fajt med Lucifer. Vi skulle ju dricka rödvin ihop. Förlåt mig.