Förvirrade Lina- Elsa

Vaknade av dödsregn; det smattrade, blåste och var av dålig karaktär. Så jag var så illa tvungen att gå upp för tidigt, hälla i mig kaffe i tron om att det skulle kännas bättre och tvångstitta på Rachel Ray. Så har morgonen sett ut för mig. Hon är galen den där Rachel, rund och galen. Så, idag har jag kommit underfund med en ny fobi: "Sitta- på- tunnelbanan- fobin". Det är så djävulskt obehagligt! Att sitta och inte veta vart man ska stirra, ska man välja killens fot, kvinnans gylf eller den handikappades rullstol? Vart fasen ska man vända blicken? Allt blir jobbigt, oförskämt eller som ett misslyckat raggningsförsök. Ibland stiger jag av för att slippa den där genansen, jag avskyr den. Och! Och, det vidrigaste är när man möter en sån där jävel som ska försöka eyebattla med en, en sådan som vägrar ta bort blicken. Varför gör man så? Och barnslig som jag är måste jag sitta och utmana denne rackare för att visa vem det är som bestämmer och vem som är starkast. Det finns så mycket sociala spel som jag verkligen inte förstår mig på. Det är därför jag föredrar bussen. På bussen kan man vinkla blicken ut, gör man det på en tunnelbana råkar man i fönstret stirra ut någon stackare på andra sidan. På bussen kan man andas, på tunnelbanan är det för mycket folk och snusk. På bussen kan man stirra rakt fram in i sätet, på tunnelbanan måste man stirra på den idioten som sitter framför en i "fyr- gruppen". På bussen kan jag slippa panik. Är detta sjukt?