Jag längtar aldrig till sängen
Jag föredrar ett liv utan sömn. Faktiskt. Den där sömnen ger mig ilningar i kroppen. Det är något som jag vet måste få ske. Jag hatar det. Jag måste tvinga min pigga kropp att gå och lägga sig. Ligga där i mörker och undra hur fan man gör när man sover, tränga undan briljanta idéer, intala sig själv att man är trött. När jag inte vill! Åh, vad jag avskyr att göra saker mot min vilja. Håller stenhårt på att bara göra saker som känns bra för mig, saker jag gillar och vill göra. Men sova vill jag verkligen inte, finns så mycket annat att pyssla med. Men "måstet" sitter där ändå. "Du bör sova" "du måste sova" "gå och lägg dig" "du är egentligen trött" "kroppen måste få vila". Sov. Väl i sängen får jag panik, svårt att andas, dagen är slut. En ny kommer imorgon. Jag fryser, jag svettas, vrider mig, täcket fastnar, kudden är för hård, jag har för många kuddar, det är för varmt, det tänks för mycket, det ringer någonstans, jag hör ljud av liv, ljud som får mig att vilja gå upp och undersöka natten. Inte ligga stel som en pinne och sova. Gillar att vara uppe när alla andra sover, ensam, sitta i mörker och se saker. Skulle det vara möjligt skulle jag klona mig själv bara för att få sällskap av en likadan. Jag vet att jag tjatar om nattvännen, nattvännen jag inte har. Jag vill verkligen ha en sådan. Har gått igenom ofantligt många människor men ingen duger, de håller inte måttet, de somnar och ensam sitter jag där igen. Pigg, fundersam och sällskapssjuk.