Förvirrade Lina- Elsa

Måste säga godnatt, måste säga förlåt. Jag orkar inte just nu, känner mig helt slutpumpad. Trött.. Nästan svag. Usch, en hemsk känsla. Sa ju att det försvinner lika fort som det kommer, glädje. Den lilla jäveln Glädjen. Måste ändå säga att han och jag hänger rätt ofta, har alltid gjort. Men så kommer dessa sviniga dagar då allt är som bortblåst. Det går över, jag vet. Ska inte klaga, men jag gör det. Jag vill klaga, jag vill spy ut jobbiga känslor, kasta mig på en säng och gråta. Gråta en sjuhelvetes massa tills ögonen svider och läpparna är svullna av allt salt. Men jag gör det inte, kan inte. Beklaga mig, vara svag och riktigt nere. Jag vill bli omhändertagen, ompysslad, pussad på. Få varma kramar av starka armar som orkar lyssna, som orkar bry sig om det jag vill. Om det som är så svårt. Det är ett vansinnigt jobb att stötta alla andra, pyssla om, bry sig, prata, lösa problem, prata mer och vara rolig, vara så rolig och stabil att det där jobbiga försvinner för dom. Hitta på saker, undvika saker, svara, lyssna, svara, ha alla svar, krama och älska i alla väder. Just nu vill jag ha väggar, väggar som stöttar mig. Bara just nu. Det är självvalt, jag vet. Egentligen vill jag inte men ibland skulle det vara så ohyggligt skönt att bara släppa alla spärrar och sacka ihop för en dag eller två, att falla ihop hos någon. Kanske ska tänka om, tänka nytt. Bli bättre, bli svag.