Nattprat i överflöd
Så hemskt. Så tragiskt och hemskt? Ni har ju verkligen inte en aning om någonting, ni tror. Ni anar, men ni vet verkligen inte alls. Inget alls, inget om mig. Alls. Allt ni vet är det jag skriver, och det jag skriver är en förfinad sanning. Så fint. Mycket fint va? Jag sitter i en för stor t- shirt som doftar dig och undrar lite om jag saknar något. Bara lite, en del, som kanske vill få en annan del. Att kunna bli hel, delad, fel, hel, helad? Jag vet inte. Det doftar ljuvligt i varje fall, och jag är en fjant med för många minnen. Jag vet, jag klamrar mig fast vid vartenda magiskt tillfälle jag får lyckan av att uppleva. Jag håller dom stenhårt tills dom försöker vrida sig ur mig med smärta, tills de blir så varma och hala att jag knappt kan hålla fast dom. Jag trycker, pressar, tvingar och återupplever tills jag nästan spyr av vackra minnen. Tills jag har fått nog och sitter här istället. Jag vet inte om det är så ångestladdat som det beskrivs. Det är vackert,.. Vackert? Vackert är ett alltför välanvänt ord. Det finns inget ord för det, bara ett minspel. Hah, ett minspel ni inte kan se. När jag ligger i en alltför stor t- shirt och febrilt försöker suga in den sista doften, ligger och känner mina ben mot lakanet, det alltför välanvända lakanet samtidigt som en låt spelas på radion. En låt jag har hört alltför ofta, när stjärnorna fortfarande lyste i taket. Som små prickar. Jag vet inte, snart kommer något att dö, någon att dö. Det kommer att göra ont.