Ni ser neråt och jag ser uppåt
Sömnlös i lilla Vasastan låg jag inatt och tänkte. Lilla byn där alla barnfamiljer vilar deras överstressade huvuden. Vad är det för intressant med det egentligen? Jag undrar egentligen vad som är intressant, vad gör en människa intressant? Och varför går de flesta runt med ett belåtet litet smil på läpparna och tror att de är så speciella..? De värsta är de som fångar ens intresse, som får en att tro och övertygar en om att de faktiskt är intressanta speciella människor. Som sedan visar sig vara precis som alla andra. Lika vanliga, tråkiga och ointressanta som resterande mängd. Jag tror mycket om mig själv, mycket vet jag inte ännu. Men en känsla har jag av att mina tankar går i omvänd ordning, eller att de är skeva på något vis. Det går verkligen inte att förklara, skulle knappt veta vart jag skulle börja. Känns bara som att jag inte riktigt ser allt som alla andra gör. Ibland uppenbara sig något fantastiskt framför mina ögon; ett svar eller en förklaring Och när jag försöker förklara så går det käpprätt åt helvete och den där magiska uppenbarelsen går förlorad. Som att den är för sann och rakt på för att den någonsin ska kunna uttalas..
Nu ska jag tänka bort allt tänkt och njuta av kaffe i solen!