Förvirrade Lina- Elsa

Åh. Sömnlös. Varmt rum. Tankar. Blir alltid så fundersam på nätterna, jag undrar om det är då jag lever. Om det är då jag verkligen kommer fram; ren och utan krusiduller. Ibland känns det som att jag lever i Farväl Falkenberg filmen med det där soundtracket, Erik Enocksson med The Joy Of D.h Lawrence. Att allt egentligen står stilla utan att någon bryr sig alltför mycket. Att man går igenom ett helt liv utan att folk egentligen känner en. Egentligen. På riktigt, alla fula sidor och alla de mest fantastiska sidor. Väljer man det själv vem man vill ge det till? Vem som ska få ta en titt in i något jävligt känsligt? För vad är inte känsligt om ens inre, ens riktiga jag. Så kan man ju hålla igen också, vad det nu ger i längden är jag tveksam till. Ni kanske bara är fel? Fel människor?  Ni har ju faktiskt ingen aning, men det kanske är så man vill ha det. Flyktig. Flykt.