Förvirrade Lina- Elsa

.. Jag har inte modet att fösa bort henne trots att jag är herren på täppan; Lejonet på savannen. Äe, hon är ett vildjur och jag är något i särklass. Sär- klass. Egentligen ville jag bara säga hej, och att jag är vaken. Ovanligt? Jag undrar vart mitt sällskap är egentligen, alla borde ha en nattvän, det skulle vara nyttigt. Jag har i och för sig en nattvän, men denne där försvann någonstans vid Odenplan och sen var hon borta för natten, den jäveln..

Jag börjar på riktigt tro att jag är vansinnig, galen eller sjuk. Jag har många tillfällen då jag är så uppe i extas eller glädje att jag får seriösa minnesluckor, inga små, enorma. Med tidsglapp på timmar, jag undrar vad det beror på? Vissa saker kanske man bara ska uppleva så starkt man bara kan och sen glömma bort? Jag gillar att tänka tillbaka på glada minnen eller mysiga minnen men med mina nuvarande minnesluckor så är det en omöjlighet. Det gör mig förbannad och jag förstår inte riktigt vitsen. Det gör mig också så intresserad av att uppleva exakt samma sak igen för att få tillbaka den där underbara känslan i kroppen, för att sedan glömma alltihop och jaga nya tillfällen. Någon sa att när man blir äldre handlar endast julen om att försöka återskapa den känslan man hade som barn, den ljuva lyckliga känslan. För efter barndomen förstår man saker, känslor spelar in och man bllir medveten om sin egen och andras sårbarhet. Slutsatsen är att jag alltid jagar nya underbara ögonblick eftersom jag tappar hela känslan direkt efter och glömmer bort. Och att jag vill leva i ett låtsasland där man slipper alla trasiga själar. Hmm. Godnatt.