Förvirrade Lina- Elsa

Tänk vad mycket minnen man egentligen förtränger? Förvrider och glömmer? Tänk att bara få samla på goda minnen, vackra människor med vackra sagor att berätta. Roliga tillfällen där man bara finns, bara är medveten om sig själv och den man är med; i nuet. Nu som blev då. Det är en förbannelse att komma ihåg allt, men också en välsignelse. Välsignelse i den bemärkelsen att man lär sig, blir starkare, ändrar, byter och gör om. Gör bättre. Bättre för sig själv, och minns det som tillslut bara blir till ett minne. Jag brukar tvångsminnas det jag gärna vill glömma bort, känslor, dödsfall, händelser, kärlek. Jag tar fram mina noteringar och läser, jag läser i flera timmar. Skrattar, blir sorgsen, minns, saknar, hatar. Sen stänger jag skiten och vet att det finns där, om jag vill ta mig en titt, om jag undrar vad som hände och vad som blev kvar. De vilar och väntar, minnena. Men jag behöver inte gå runt och bära på det, det är betryggande. Man ska alltid vara medveten, komma framåt och bli bättre. En bättre människa kanske, en människa som lär sig. De goda minnena finns alltid där, det ska dom göra. Finnas där nära till hands. Mann får helt enkelt göra sitt val, huvudet kan inte få plats med allt, inte mitt. Jag väljer de goda, resten sätter jag på paus.