Förvirrade Lina- Elsa

Okej. Det känns som att jag sviker det gamla huset jag faktiskt sitter i. Som att jag sviker det med all ny teknik jag tar med mig in i det. Det stackars huset som har 250 år på kragen. Det stackars huset som knakar och jämrar sig så foort det blåser inifrån viken. Och här sitter jag; med dator, batteriladdare, Spotify, Facebook och bloggen. Fan. Shit. Mobilt bredband och vitgråa knutar med alldeles för lïte målarfärg på. Jag kan kompensera med min loggbok. Min öppna loggbok där jag skriver. För hand. För hand?! För hand. Så ofta jag kan. Om väder, allt ni inte får läsa och om allt det vackra. Det fina som inte får finnas här, Som förstörs av tangentbord, teckensnitt och datorskärmar som förvränger hela känslan. Nej. Lycka till den som finner min bok den dag jag är död. Den lyckan; att få se den fula trötta handstilen efter en kväll ute, eller de krokiga vackra bokstäverna, de fina orden, den avbrytna, överstrukna texten som är så totalt äkta. Som inte kan raderas ur något. Som finns där svart på vitt oavsett hur fult hemskt, äckligt, töntigt eller berusat det än var. Det finns där. Och det stannar där. Tills nån har lust att läsa det. Därför skriver jag alltid med bläck. Om allt det där ni inte får lov att läsa.