Känns som att jag inte borde skriva. Men ...
Känns som att jag inte borde skriva. Men har lovat mig själv att aldrig sluta. Ska alltid kunna skriva exakt samma tankar som spökar i huvudet. Det som inte får plats hamnar i boken. Vacker afton med fin musik och fina vänner som kan det här med att spela gitarr. Och munspel. Vilka gudar. Och vilka vänner. Som bryr sig utan att få ett ton känslor tillbaka. Vill så jävla mycket men känner mig låst. Fast. Fast i att vara feg. Kanske lever i feghet. Eller tar mod. Sen kommer det gå åt fan. Åt helvete. Kanske blir mörkt igen, ensamt. Vidrigt. Falskt. Kanske blir det tvärtom. Kanske blir äkta, vackert och ljust. Jag tror på det. Helt och hållet. Om inte.. Så blir det som det blir. Skriver för mycket. Agerar för lite. Känns fint ändå, dock ovant.