Förvirrade Lina- Elsa

Knäpp dag. Mår bättre men sämre. Mest bättre. Ändå sämre. Var och vitade till mina huggtänder idag. Det blev bra! Lysande. Jämnt! Naturligt! Nu ilar det. Straffet för fåfänga. Det vore ett skämt att säga att man inte vill vara vacker. Eller snygg då som ni dödliga säger. Förklarade skillnaden mellan att vara vacker respektive snygg. Det är en distinkt skillnad. Att vara snygg, det är fint. Det är bra, visst. Men det är mest yta. Se bra ut. Vara snygg. Helt okej om man gillar average. Att vara vacker däremot. Oj oj. Då är man något. Då är man magisk på något sätt. Man har en aura, en fin aura. En bra själ och man utrålar något mycket fint. Något vackert. Man är helt enkelt ren. Sen behöver inte en vacker människa ha mindre brister. Nej. Dom är bara lite bättre på att dölja dom. Dom för sig med lite mer finess. Det finns många snygga, men få vackra. Ivannia vet vad jag pratar om.

Med det sagt! Ja. Kanske jag packar ner mig. Jag har ingen lust, jag är vrålhungrig och känner mig allmänt borta. Frånvarande dom senaste dagarna. Som att jag tittar på en film med mig i. Men jag styr inte. Jag bara agerar utifrån något välskrivet manus. Välskrivet vet jag inte. Men efter ett manus. Ett manus för december månad 2010. Jag känner mig stum. Stum i kroppen. Lite avtrubbad. Och kanske lite känslokall. Jag känner igen den här känslan, jag är otroligt mycket fiende med den jäveln. Vill döda den för gott. Jag minns inte hur jag mår. Hur jag "ska" må. Så jag mår inte alls. Blir som ett streck tills något händer som gör att jag hajjar. Den dyker ofta upp just vid juletid, som jag ändå tycker om. Upp och ner. Man ska vara så tacksam och så otroligt lycklig. Glad.. Glad varje jäkla dag det är sol eller blå himmel eller om snöflingorna ser ut som glas. Är glad mest hela tiden. Men inte tack vare att julen kommer varje år. Jag är glad för lite större saker. Men just idag är jag arg tror jag. Osäker. Osäker som fan. I mig själv. Jag tvivlar på er. Får dåliga viibbar. Usch. Ledsen att människor inte hjälper, inte jobbar i lag. Trött på att bära allas skit utan att få lasta av någonstans. Vet att jag säkert inte skulle göra det, jag skulle trycka på det och lägga det i nån jävla ask. Men jag gillar idén att någon verkligen frågar, och kan ta ett ärligt svar. Gillar idén på att jag får ur mig allt. Jag gillar idén att kanske vara ledsen en hel dag. Inte bara en minut. En dag, som alla andra. Inte rycka upp folk; på jobbet, hemma med vänner. Jag verkar inte kunna motstå. Klandrar egentligen ingen för det. Önskar bara att folk hade ögon att se med och såg allt lika klart som jag. Härligt ärligt kanske. Läs eller skit i det. Det är inte synd om människan egentligen.