Förvirrade Lina- Elsa

Har knarkat musik som aldrig förr. Blev knappt ivägsläppt.. Tvingade mig själv att gå halv tre. Tog en nattbuss och flinade åt att jag var den enda som flinade. Ibland känner jag mig som ett jävla ufo. Ensam i en bubbla som aldrig spricker. Jag är en svag människa som sätter umgänge före träning. Önskade att jag hade mer självdisciplin och mindre förnuft. Jag tror att olyckliga människor tränar ihjäl sig. Jag tror att lyckliga människor bara lever. Njuter, lyssnar, äter, är vakna och bara älskar det mesta. Kanske är ett obstinat tankesätt, men det är lite det jag hoppas att lyckliga människor gör. Gillar egentligen helt fel. Känner mig faktiskt inte helt hemma här. I den här världen. Eller jo, men inte just nu. Känner mig fel på rätt. Tycker inte alls det många tycker. Det är trist. Jag skulle verkligen vilja. Jag skulle vilja vara pengakåt, karriärssugen, klädsnobb, partytjej, pluggis, träningsnarkoman, jobbdåre, missnöjd och ovetande. Men. Men det känns som att jag är något på spåren. Något helt otroligt fantastiskt. Jag uppskattar allt det andra. Som maskrosor i asfalten. Tacky.. Lite. Jag vill verkligen inte falla in i ledet och vara en sådan. Jag känner det som att mina vingar skulle klippas, som att mitt ljus skulle släckas. Det vore döden för mig. Då skulle jag lika gärna vara död, på heltid. I princip. Jag vill andas, flyga, tänka fel och kanske hamna rätt. Har jag otur hamnar jag i ledet.. Om jag slutar fightas. Har jag tur hittar jag något och fortsätter vara, som ni säger, naiv och barnslig men förbannat lycklig. Bra mycket mer än vad ni åstadkommer. Människor är fulla av fördomar och måsten. Vill inte bli en sådan. Så. Jag vet knappt vad jag har skrivit. Bara att det kändes ljuvligt. Är sömnlös. Som fan. Ska göra ett andra försök. Ni kloka är vackrast.