Förvirrade Lina- Elsa

Försöker få bitarna på plats. Upprivet igen, förbannade skit som aldrig vill läka. Vet att alla försöker, med sitt, så gott som de kan. Så gott som man får utan att tappa sig själv. En jävla massa viljor som ska samsas på denna jord. Tror att det går dåligt. Alltid är det något som faller ner på en, tänker inte slås ner. Aldrig igen. Behövde tiden, den var min vän då. Fundera, reflektera, vara djup tråkig och osocial. Kom något gott ur det också, något som jag håller högst av allt. Vill inte rucka en centimeter på det jag har byggt, på mig själv och den jag är. På det jag vill. Det skrämmer skiten ur mig när den där känslan kommer tillbaka. Av att vara helt ensam i ett fullt rum, av den där tomheten, kallt. Stänger av, blir förvirrad, mår illa. När du inte vet, det kastar mig tillbaka 3 år i tiden. Till skit. Till uppgivenhet. När du ger allt och får knivar i ryggen. Och fortfarande är villig att försaka dig själv för någon du bryr dig om. Svaghet, det var enbart svaghet. Något som jag inte har mycket till övers för idag.  

Ändå är det så mycket folk inte vet, så mycket som aldrig kommer fram. Och jag vet, att det till stor del är lika mycket mitt fel. Jag vill bara inte gå sönder igen. Vill komma ut hel, ren och starkare.