Förvirrade Lina- Elsa

Blev sentimental för en sekund. Ville åka tåg igen, fick den där känslan att inte höra hemma. Att jag måste byta stad. Kanske land. Fick den för en sekund. Sen försvann den. Gick runt med den känslan i ett år förut. Ville sitta ensam på något gnisslande tåg, dricka alldeles för dyrt vin ur en liten flaska, äta räkbaguette med för mycket majonnäs och se allt bara försvinna. Sova kort på nätterna, titta ut genom hytten på mörkret. Känna att man var på väg någonstans. Allt det skulle bli mycket bättre om man bara flyttade. Från allt ytligt, falskt gammalt och jobbigt. Börja om i en annan stad, en mindre. Kliva av tåget, känna ny luft och förstå att det är rätt. Jag var inne på Göteborg en sommar. Förra sommaren, innan dess Malmö. Vandra på stränderna och irritera sig på den där hemska dialekten och skratta åt att man ändå flyttade dit. Jag kunde ha varit uppe i Åre i vintras, åkt skidor varje dag, druckit för mycket och dansat alladeles för långt inpå natten. Men som sagt, känslan försvann, jag vet inte varför. Jag tror jag insåg att det bara är att härda ut, inte fly. Löser inget alls. Du kommer hitta nya skitsaker att störa dig på, nya falska vänner, du kommer vaggas in i falsk trygghet och sen bli sårad. Så istället för flytt valde jag att stanna, hade ett fint år i Stockholm. Mycket finare än vad jag trodde. Skulle aldrig varit där jag är nu om jag inte stannat, skulle ha stannat på noll. Och kanske aldrig träffat människor som man bryr sig om, nya människor med nya tankar. Tacksam för det beslutet. Såhär i efterhand tror jag att det var helt rätt. Eller jag vet.