Känns inte helt omöjligt att få vifta med ...
Känns inte helt omöjligt att få vifta med tårna i ett par trasiga strumpor och träskor inom kort.. Gå snabbt tiden, snälla gå snabbt. Jag hatar att jag jäktar, att jag hetsar fram sommaren och inte lever i nuet. Att jag tror att allt ska bli så mycket bättre. Lättare. Finare. Jag vet inte om jag tror eller vet. Känns nästan för kaxigt att säga att jag vet. Och nästan oförskämt mot vintern och hela innehållet. Men. Det känns som dom små bekymmer man väl har nu blir enorma med regn, snöblask, svarta fula kappor och mörka morgonar. Som att dra ett extra lass vikt varje dag. Som att det inte var nog att ens försöka varje dag att vara en anständig älskvärd människa. Men på våren, sommaren krymper problemen, känns oviktiga när du sitter där i värmen och njuter av hur jävla bra det här landet är, stundtals. Som att inget spelade någon roll. Allt jobbigt krymper, vi skalas av och blir älskvärda vackra fina själar som gillar det lilla. Som slutar klaga, bråka och fundera. Jag kan inte göra annat än att jäkta fram, hoppas på en lång sommar, på fint innehåll och uppleva allt det där för att sedan sorgligt nog inse att ögonblicket är borta och att allt fint har ett slut. Jag vet att jag alltid, utan undantag, får med minst 5 såna här inlägg varje vinter. Och att det står i princip samma sak. Och att jag alltid nämner orden: mosebacke, hatt, cykel, pakethållare, för stora t- shirts, jeanshorts, varm öl, sena nätter, gryning, barfota, gräs, fräknar, picnic, Karlberg, hav, båt, vänner, vackra män, sömnlösa nätter, nattpromenader, vin, kärlek och fet musik. Oj. Tror det där kan ha sammanfattat allt jag älskar med sommaren. Fan, det kommer bli en rysligt bra sommar. Är ni med?