Förvirrade Lina- Elsa

Sömnlös var länge sen. Men inte alls nytt. Led av insomnia ett bra tag, det gick över och glad blev jag. Mest handlar det om att tankarna inte stänger av sig lätt. Och att nätterna är så förbannat fina och ensamma att jag faktiskt trivs med det. Tiden då jag förstår saker, är liksom vaken tills jag förstår. Har ett jävla behov av det; att förstå, reda ut och printa ner. Och varje gång känns det som att ni har ett försprång. På vem jag är och det inre. Pratade med en gammal vän idag, om att halka tillbaka i gamla mönster. Det gamla jaget. Vi hade båda försökt, att klara oss, bli rätt ordentliga, försöka räcka till och liksom börjat gilla det. Tills något gick åt helvete, försöken tog slut och man var tillbaka i samma spår igen. På samma stig med det gamla jaget, ensam. Kan inte komma underfund med om det är något bra, något jag behöver eller om det är för att glömma saker. Återvända till trygga människor, platser, fester, bekanta, nöjen och så vidare. Om det är straff eller nödvändigt? Vi kom inte fram till något direkt svar förutom att vi båda är jävligt bra på att vara ensamma och fungerar exakt likadant. Funderar på att bryta mönstret eller anamma det och köra på.. Frågan är om man vill vara den personen? Hur, är alltför känsligt att ta upp här men det är så enormt mycket som inte avslöjas, som jag vill skriva men helt enkelt är omöjligt i vissa lägen. Jag vet bara att jag oftast faller tillbaka till gamla vanor men också tider då jag har varit absolut lyckligast. Och då är nästa fråga om jag är som lyckligast ensam eller med någon? Och varför? Och hur? Hur toppar man en lycklig tid utan att förkasta den gamla? Känns bara omöjligt, har ändå haft en underbar dag, men jag känner liksom inget, lite bedövat. Jag vet, mörkt inlägg. Jag är bara inte riktigt glad inatt. Inatt känner jag mig dålig. På många punkter.