Förvirrade Lina- Elsa

Åh. Det är inte så svårt. Det ÄR verkligen  inte det. Det är bara tvivlet som sätter krokben ibland. Känslan av att kanske vandra fel. Åt fel håll. Med fel karta. Och en trasig kompass. Jag skrev om detta i somras. Som för övrigt känns som en evighet sen.. Jag tror att jag minst har vuxit tre centimeter och kanske fått en ny skepnad. En djupare skepnad, mer bestämd. Den här kompassen då. Som jag skrev om, att jag borde hitta en ny. En bättre, en som fungerar och visar rätt. Jag hittade aldrig en ny den där sommaren. Jag letade nog inte ens. Jag slog mest på den gamla, försökte bygga om, tejpa ihop så den blev hel. På något vis försökte jag nog sätta krokben för mig själv. Varför vet jag egentligen inte. Det känns vädligt förutsägbart att påstå att det var för att lära mig själv en läxa. Det kanske var så. Eller inte alls. Det kanske bara inte var rätt läge att vandra rätt. För det jag trodde var rätt då, visade sig vara helt fel. För mig. Just nu. Inte då. Nu. Och det hann bli "nu" innan jag hann inse att "då" var längesen. Det var förbi, passé och kanske tillochmed bortglömt. Sorgligt men sant. Så nu hann komma och jag hade inte ens reflekterat över den där förbannade kompassen, kartan eller vägen. Jag hade tänkt på det, slagit bort tanken, fyllt livet med en hel del annat som livet kan fyllas med en sommar i Stockholm. Och det var ljuvligt. Ansvarslöst och helt fantastiskt. Någonstans visste jag att jag faktiskt gick fel. Att det var åt fel håll. Men en slags tro på att det var okej fick mig aldrig att stanna upp. Jag stannade upp en minut någon gång, jag pratade lite om det, funderade flyktigt för att sedan återgå till sommaren. Och nu i efterhand förstår jag hur jag tänkte. Men jag skulle aldrig någonsin kunna skriva ner det i ord. Eller förklara. Jag skulle inte kunna upprepa tankemönstret jag hade. Jag kan knappt göra det nu, för mig själv. Jag vet bara att det kändes underbart att gå fel och faktiskt inte  bry sig. Konsekvensen av detta fick jag ta i höstas. Då var det mörkt. Ingen sol syntes till och jag var tvungen att på något sätt vrida om, ställa om, göra om. Göra nytt. Livet handlar ju dessvärre inte bara om dig. Om en person. Då vore allt enkelt. Solklart. Jag vet exakt vad som är bra för mig. Exakt. Men hur kommer jag dit? Står jag ut med att såra många på vägen? Bete mig hemskt mot människor jag gillar? Svika? Hävda mig själv? Leva ensam? Svaret är och förblir nej. På något sätt, idag, vet jag om något att det är en bättre väg. En väg som leder till att JAG blir lycklig. Med någon. Inte en väg som leder till att andra blir lyckliga på min bekostnad. Jag har ingen ny karta, ingen ny kompass. Men på något jävla vis vet jag att jag är på gränsen till att falla över i något evigt tillstånd av lycka. Otroligt flummigt skrivet, jag vet. Men jag bara känner det. Jag FÖRSTÅR. Idag. Igår. Sex månader sen. Jag hajjar hela grejen. Och jag har summerat, grubblat och tvivlat hela denna höst. På grund av sommaren. Sommaren födde en för jävlig höst. Men just nu vet jag att det kan vara rätt väg. Jag liksom gick tillbaka, suddade ut, suddade bort er och dig och vann. För dagen. Krokbenet är ständigt närvarande men det är inte jag som lägger ut det. Jag kanske får äta upp detta senare, kanske. Men kanske har jag en liten ljusning och en liten föraning om något helt fantastiskt. Utan hjälpmedel. Bara jag.