Ja. Sen får ni text! Är det okej små djur?...
Ja. Sen får ni text! Är det okej små djur? Jag tänker på samvetet och jag vet! Jag vet! Att det kanske slår tillbaka. Jag kanske borde vara aggressiv och hemsk. För tro mig, det bor en djävul i mig. Men jag tampas lite med att hantera honom. Han är svår. Och vi älskar men hatar varandra. Men ikväll var jag för snäll. Eller bara allmänt okej med honom. Jag sa inget. Vill inte lägga mig i när det handlar om hjärtan. Dom ömtåliga sådana. Har nog aldrig insett att jag kan förstöra. Att jag kan förstöra bara genom att existera. Det är inget jag vill. Eller önskar. Jag önskar fan fred till alla men lyckas alltid vara problemet. Inte genom att agera, mer genom att vara passiv och tydligen rätt ball. Jag höjer mig inte till skyn, bara ibland men inte i detta. Jag blir idoliserad, jag är fullständigt normal med fel och brister, som alla andra. Ändå framstår det som att jag är roligare, vackrare, bättre och mer hipp. Så är det inte. Du börjar med att stå stadigt på jorden. Du omger dig av vackert folk. Du älskar. Du ger kärlek. du uppskattar dig själv precis som du är. Tycker att du är rätt jävla bra ändå. Du strävar uppåt. Då är vi där; avguda. Tycker det mest är tragik att det inte finns fler damer som uppskattar deras egna existens. Och jag tycker det är mer komik att jag gnäller om det. Vill bara inte vara kärnan i ett problem jag inte kan lösa. Trots att jag bryr mig förbannat mycket om människan ifråga. Vill att det ska vara naturligt. Och ja. Jag vill. Som fan. Jösses. Skrivkramp. Ni vet, sömnlösa nätter. Tänker för mycket. Ska nog bli elak snart, se om ni lägger av eller inte. Nu ska hostan och jag sova. Hostan och jag är på samma nivå. Han avgudar mig inte. Ännu.