Förvirrade Lina- Elsa

Men jösses, det börjar gå nedför för min Super Mario- karriär. Det känns väl lite vemodigt men ack så friskt. Innan jag somnade igår låg jag till och med och funderade på olika spel. Jag är i behov av hjälp, hjälp? Men man kan väl säga att jag har kommit ut ur dvalan. Jag har också officielt skjutsat en homo sapiens på cykel utan att ramla. Jag sa; Utan att ramla. Det var en bitterljuv upplevelse. Betygen börjar som sagt trilla in som små glada dvärgar i för små kläder. Det känns ju också trevligt, ty jag skulle icke nöja mig med något mindre än precis det jag ville ha. Och det gäller nog allt, vilken dag som helst kan jag dyka upp i en port nära dig, och jag skulle inte tveka.

Idag är min sista dag i skolan. På mycket länge då jag har praktik första tre månaderna efter sommarlovet. Och det kommer att bli riktigt nice. Ska raffsa ihop en kollektion med snorpan, den kommer att vara gudomlig. Precis som jag i vissa lägen, speciellt när jag får till det. Matte B kursen är avslutad, facktecking och kultur idèhistoria är också slut! Snart får jag min belöning, ja det får jag. Och Therese du kommer att vara faboulös den 8: e, med tanke på att det är jag som har sytt den hoho. Du kanske får erhålla den imorgon, vem vet?

Hej. Paus. Vidrigt vidriga spel, jag är besatt. Här sitter jag och andas super nintendo, skriker våldsamma ord mot teven och kastar kontroller i väggen. Ungefär så ser mitt liv ut just nu, men missförstå mig icke. Det är ljuvligt. Jag lever, det var väl ungefär det jag ville meddela. Och nej, jag tänker fortfarande inte svara i telefon, sänd ett sms så svarar jag om det ör en bra dag. Nu kallar det på mig, frestelser..

Skyll inte på Hugo, skyll inte på Huuugo!

Åhh fy vad jag stör mig på folk som icke kan stava! Kan man inte använda det enkla ordförråd man har blivit försedd med så ska man inte yttra sig, någonsin. Det är skamligt och känslan det ger mig är ilska. Man ska inte ge sig på för svåra ord om man inte behärskar att stava till dem, det är fel. Om det fanns något med mord som jag skulle syssla med i mitt liv så skulle jag satsa stenhårt på att söka upp människor som inte förmår sig att stava rätt och helt enkelt skapa rättvisa. 
 

Jag har så rackarns bra ideér! Ibland blir jag faktiskt rädd för mig själv. Hur begåvad får man egentligen vara i denna annars så idiotiska värld? Jag har en pärm där jag samlar alla affärsidéer, den är åtrovärd vill jag lova. Berättar jag om dem så måste jag tyvärr avliva eder alla. Jag vill inte jobba för någon, är det något jag skulle vara bra på så är det att bossa. Det kan ju inte vara annat än kul att avskeda folk, skälla, styra, tjäna pengar och bara må allmänt bra. Naivt? Nej, måste jag svara på den frågan. Det kommer att bli något, det kan inte hända på något annat vis.

Och det var ungefär nu jag insåg att jag inte har en blekaste om vad som ska ske efter studenten.

Nej nu bör jag för mitt eget bästa styra upp den här dagen. Jag får helt enkelt planera en bjudning, det ska nog kännas stabilt. Ty jag känner att fettcellerna har gillat mig en dag som denna; Vaknar 13: 00, bygger en jättefrukost, toppar med kaffe och choklad, spenderar otaliga timmar i sängen inlindad som en liten bebis, tar mig ur denna situation och hämtar godis, kryper ner igen och äter detta godis. Mycket mer än detta har alltså inte hänt, och nu sitter jag här och försöker komma på en bra rubrik till detta inlägg, jag inser att jag behöver hjälp. Men vet ni varför jag får bete mig på detta vidriga sätt? Jo! För att det är min namnsdag idag, och den som inte grattar kommer att avlida inom kort. Så nu ska jag ta en skön och rejäl hoppning på studsmattan och blicka ut över gröna Karlberg för att döva mitt dåliga samvete. Hej på er.

Vi befinner oss ute i skärgården. Detta var länge sedan. Terron gör mig sällskap och vi har just kommit hem från en fest. Solen har gått upp och en ny dag börjar gry. T och jag sitter och avnjuter den traditionella bakismaten; smörgås med port salut och oboy. Då plötsligt uppenbarar sig två män ett par meter in i skogen. Vi blir skräckslagna och flyr krypandes i panik in på badrummet. Halvägs in väser jag till Therese som då är sist:

"Ta med min smörgås och oboyen!!"
T: "Varför då?!"
L: Jag är väl för faan hungrig!

Så sitter vi där på huk i gryningen inne på en minimal toalett, lyssnar på fågelkvitter, dricker oboy och äter smörgås. Som om inget skulle ha hänt. Märkligt. Då är frågan jag ställer mig; Är det såhär jag reagerar i en nödsituation?

Gymmet är en finurlig plats. Det ska inte bli ett sådant inlägg, är för trött för sånt. Men, jag såg inte arga mannen. Besviken blev jag minst sagt. Vi ska ju för satan leka? Däremot såg jag min förälskelse från högstadiet, mycket lustigt. Det tycks vara så att han har börjat träna där, varje gång jag är där. Och nej, vi har inte hälsat och ja vi vet vilka vi är. Åt helvete, får ta mig i kragen och flyga på rackaren nästa gång. Varför ska sådant alltid vara knepigt? Jaja, otaggad var jag också, blev bara repet och lite övningar sen gick vi hem. Haha värdelöst. Nu vill jag på rikigt vissna, hej nu.

Nej nej nej nej nej nej nej. Den som leker med elden äter glasspinnar i sömnen. Logiken är där mina vänner, den är där. Pickaboo..

Jag andas hat.

Dag vag. Sant, jag har någon slags systuga i mitt kök. Varför? Det vet jag icke. Mycket snart är jag redo att skeppa ut Terrons klänning. Volymen är läskigt bra. Sytt lite toppar också den senaste tiden, får skicka upp bilder inom kort när min jävla dator bestämmer sig för att uppföra sig. Eller den dagen far köper en ny..

Idag har jag spenderat min tid ute på Lidingö, i de gamla trakterna. Det var längesedan jag var där. Huvudattraktionen var ju såklart Lidingö Runt! Trots mild vind och hundratals båtar som fick kryssa sin väg fram mycket långsamt så var det kul. Vår gamla båtklubb Lidingö Seglarsällskap anordnar tramset. Tyvärr har vi ju ingen båt kvar så jag får helt enkelt låtsas att jag är ball och har en. Kanske var därför jag naivt stod och stirrade på båtarna idag, fankens jäkla vidrigt.

Det kan vara så att jag har Mefistofeles i mig då den som smörar han bäddar.

Jag är lapp- besatt! Nu lämnar vi tandhypokondrin och kliver in i nästa era av besatthet. Jag är beroende av lappar. De finns överallt, små lappar som jag hittar med små påminnelser på, jag blir näst intill galen. Nu talar vi inte bara om vanliga traditionella papperslappar utan elektroniska påminnelser också. Jag skriver ned allt bara jag får en chans; vad jag ska plugga på, hur jag ska spendera en dag, vad jag ska köpa, varför jag ska köpa det, vad jag ska sy/ skissa, vilka provresultat jag har fått på ett år till vem jag ska ringa och när. Hjälp! Lever jag i en värld där förvirringen är så hög att jag helt enkelt måste ha alla dessa lappar. Jag har en kalender (vanlig), en fickkalender, en mor och far kalender, små planerings- lappar, ett block där jag skriver ner händelser och såklart mobilkalender, att- göra- lista och påminnelser. Hur många har du?

Nu var det ett tag sen. Tänkte försöka slinka undan under valborg. Det är ingen högtid som jag trivs med. Jag har nu fastslagit att alla högtider, med stora inslag av alkohol bör firas i skärgården. Där är det fridfullt och traditionellt. Ja jäklar, så får det bli i fortsättningen. Jag firade valborg med köttbullar och pasta med vänner. Smarrigt värre, åkte till gamla stan för att kika in en brasa, den var tämligen liten men trevlig. Idiotisk grej tycker jag, människor står och glor in i en satans eld, för att sedan sjunga sånger och sen supa. Mycket stadigt beteende.

Kvällen tillbringades senare på akuten med Erik. I lördags fick han en härlig misshandel när han var ute och roade sig, inte överdrivet allvarlig dock. Fruktansvärt onödigt, och typiskt manligt. Fy fy. Han fick iallafall en spark rakt i ansiktet, slog i huvudet och det slutade med en hård hjärnskakning. Dessutom blev han bestulen när han låg avsvimmad på mobil och förlovningshalsbandet han bär. Detta gjorde mig väldigt arg, det är nu jag vill skriva mycket onda saker som jag verkligen inte bör skriva, men ni har nog fantasi mina vänner. Lättad blev jag över att det gick bra ändå, men jag gjorde honom sällskap på hospitalet. Det var rätt trevligt, inte besökt ett sjukhus sen min farfar dog 1996. Och då blev jag och min bror mutade med pengar och gosedjur. Så längtan finns liksom inte där naturligt om man säger så. Jag såg en och annan gamling, och medens jag satt och väntade ensam i en sal på röntgen rullade det in en gaggig stor tant. Tanten som vi väljer att kalla Asta hade halvöppna ögon, snarkade och var fäst vid en stor pipande maskin. Jag blev rädd såklart, och tro fan att när jag sätter mig på båren så rullar jag långsamt, åh mycket långsamt mot denne Asta. Jag grips av panik när jag stirrar rakt in i hennes uttorkade farmors- mun. Som tur var stannade jag när jag var läskigt nära och jag kunde andas ut. Ni ska veta att det inte är lätt att manövrera en bår. Åt helvete med bårar, sjukhus och slagsmål. Hellre hoppar jag ut från ett plan utan säkerhetsutrustning än blir en gammal Asta som ungdomar skräms av på sjukhuset, nej fy satan. Chocken har lagt sig och nu mår jag dock under omständigheterna bra.