Förvirrade Lina- Elsa

Jag lever! Jag överlevde de två första dagarna i skolan. Så hur har dessa sett ut? Ungefär som vanligt, Lina och Qarro möts upp, jag kommer i tid (ovanligt dock), snackar för mycket och för högljutt på tunnelbanan, rasar halvt på varandra vid Slussen för att sedan ta bussen/ tåget till Nacka. På tåget gjorde vi det vanliga; talade för mycket och för högt och sa härliga kommentarer om våra medresenärer. Detta förgyller en dag, att få trakassera en person helt offentligt, underbart. Väl i skolan var allt som på rutin, de första man såg var självfallet Albin, Långa Gustaf och Aloe med en hood. Dessa tre rör sig alltid i flock, så där Albin är kan man finna Aloe och vice versa. Förvirringen var total i skolan, den var inte oväntad men däremot ovälkommen. Lunchen bestod av smörgås och smoothie, den toppades med nybryggt kaffe. Också en ny manick i skolan.. Dagen tog slut alldeles för tidigt för Lina och Qarro. Detta är vi vana vid och lät därför de andra acceptera vår gudomlighet. Idag hade vi lektioner i en halvtimme, slutade alltså 10: 30. Värdelöst men vant.

Letade lite julklappar med idioten, men hittade inte ett smack. Däremot en hel del att skriva ner på min önskelista! Ikväll ska jag andas. Hej nu.

Jag har blivit sämst på att blogga, men det är mest för att jag försöker svepa in den sista luften av min lediga tid innan skolan. Stressen har redan blivit vild och jag varvar ner med panflöjt, men annars mår jag fint. Det där med meditation, det kanske man skulle pröva? Men å andra sidan är de flesta som gör detta psykfall.. Så jag nöjer mig vid närmare eftertanke med min panflöjt, det känns lagom psycho för mig.

Ikväll hade Qarro en liten bjudning hos henne, med supergoda fruktsspett, snittar och skumpa. Det vanliga, kanske borde pröva något nytt tjejer? Sen var det menat att vi skulle se Saw 4 som Albin lyckats få tag i, MEN, det slutade med att alla satt och kisade och försökte förstå vad allting på bildskärmen var. Det var sämst kvalité men jag utvecklade ett mycket bra hörselsinne jag inte trodde att jag hade. I mina ögon var filmen sämst, men det skulle nog en blind tyack också så.. Se den vet jag?

Nu ska jag krypa ner i sängen, känner mig vråltrött, jag hade tänkt att fördjupa mig i lite modeböcker jag fått av faster. Då den riktiga boken är slut, riktigt bra var den: "En smula hopp, en smula kärlek". Ja, den låter läskigt töntig men om jag med svåra problem att förstå kärlek och empati kan gilla den så bör nog ni andra också tycka om den!

Idag hatar jag: Människor som vanvårdar djur, vilka jävla idioter det finns ute i världen! Ett djur är ett liv och minst lika mycket värt som något annat liv. Det borde vara döstraff, tortyr eller skottpengar på dessa ägare. Vidrigt.

Och som väntat går det åt fanders! Skulle ha vant min stackars kropp med att gå upp vid nio varje morgon. Det var en god idé men det gick i stöpet. Jag är en jävel på att snooza, är det något jag vill göra när jag går i pension så är det att snooza. Min taktik går ut på att sätta klockan på halv nio, snooza en kvart, ställa om klockan på kvart över tio, snooza till halv elva, ställa om till elva, snooza till halv tolv och sedan är jag lagom redo för att stiga upp ur sängen. Ibland känner jag mig inte fördigsnoozad så då ligger jag som en liten mask i täcket och stoppar in kanterna (sådär som man gjorde när man var ett litet glin) så att ingen luft ska pressa sig igenom. Sedan sträcker jag ut ett finger och försöker grabba tag i kontrollen utan att släppa in för mycket luft då såklart. Sen slumrar jag halvt till något mysigt program på TV. Oftast blir det SVT- kanalerna. Orkar inte vakna till galna hysteriska amerikanska kvinnor som försöker variera popcorn med ett dussin smör, chili och spenat. Nej tack.

Idag vaknade jag upp till ett program; "Där ingen trodde att man kunde bo" (eller något i den stilen). Det handlade om en man som hade haft en dröm sedan han var en liten spoling; han ville bygga sitt eget hus i Finnmarks fjäll, helt öde och helt spartanskt. Så, han slutade arbeta, släppte all stress som staden medförde och genomförde hans dröm. han var uppåt 70 år tror jag och hade levt 15 år där, helt ensam, utan el och vatten. Det enda sällskapet han hade var en hund. Jag förstår hur han tänker, med tanke på hur vi egentligen beter oss i stan. Vi stressar utan att det ens finns något att stressa för, vi springer till tunnelbanan när det kommer en ny om en minut, vi stressar upp ur sängen för att "ta vara på dagen", vi har proppfulla scheman för att alltid ha något att fokusera på. Men vad händer då om vi skulle släppa allt för en vecka eller två? Skulle världen rasa samman eller skulle vi lägga märke till de små sakerna som förgyller livet? Jag vet, poetlina är här, men det slog mig hur sjukt vi lever egentligen. Vad är det för levnadsstandard vi har skapat? Vi går upp tidigt för att tjäna pengar, oftast på sådant som vi inte trivs med, vi stressar igenom dagen för att bli klara snabbare men stressen tar död på oss, vi kommer hem till middag, fortfarande stressade och jäktar igenom middagen, vi umgås knappt med familjen för att vi är slutkörda efter dagens arbete som de flesta tar med sig hem ändå. Vi försummar det viktigaste för att..? Vad? Vad är viktigare än att må bra och ta vara på de små sakerna och vinna tid med familjen? De som har mest pengar och har tjänat in mest arbetstimmar när dem dör vinner! Let the game begin..

Hur var det här då? Jo det var fint en dag som denna. Trots att någon idiot har bestämt sig för att släcka lyset redan innan tolv.. Med mörkret kommer ångest oftast, men för mig är julen en stor anledning till att inte bli nere. Julen har alltid varit en viktig grej för mig, jag är en person av traditioner. På gott och ont. Nu vid 19 års ålder vill jag fortfarande ha en strumpa i mitt rum, jag vill ha julgran och jag skriver en mycket välpaketerad önskelista. Struktur är nyckelordet. Jag vill fortfarande ha tårta på min födelsedag och blir förstörd om inte hela familjen är samlad med mig, det bör också nämnas att jag blir mycket upprörd om någon glömmer min namnsdag. Så kom ihåg det kära vänner! Men julen är ju kanske mer än presenter; det är minnen, dofter och en känsla av trygghet för mig. Sedan jag var liten har jag alltid smygit upp på morgonen och betraktat julgranen i vardagsrummet för att få en viss känsla innan man var tvungen att ta tag i verkligheten och gå till skolan. Kort och gott, när julen kommer är höstdeppigheten borta och jag blir som en glad 8- åring igen!

Om en vecka byter jag miljö totalt och börjar skolan igen, det känns vemodigt som jag nämnt tidigare. Alla härligt fejkade människor och våldsamt vidriga förstaårselever. Det finns en viss nivåskillnad mellan oss..

Ikväll ska jag boka upp hela kvällen för film med Johnny Depp, fantastiskt jävla het, oja. Så mellan 16 och midnatt vill jag inte bli störd. Och det inte gäller Albin, vart är du?

Gårdagen, Medusa, mycket trevligt. Vandrade Rörstrandsgatan hem med Erik och njöt av snön, underbart! Är det verkligen dags nu för vintern?

Nu ska jag och övriga familjen glida över till en släktträff, ytterst spännande! Sedan blir det filmkväll och utgång imorgon! En liten då då..

Tjing tjing!

Äe, jag vet inte. Det finns så sjukt mycket tokiga tankar att tänka när man inte sover. Eller annars också, men speciellt när man inte kan göra något annat än att tänka; på natten. Jag menar; vem är Gud, är Gud Jesus eller är Jesus Guds son, eller är Guds son Jesus både Jesus och Gud? Vad sker om man tömmer hela Östersjön, vad hittar man? Hur ser en fisk egentligen? Måste jag som är icke- troende stava Gud med stort g? Nu gör vi såhär tycker jag; gud, gud, gud, gud. Gud suger! Och vad händer med timing; vad skulle hända om jag valde att gå 5 minuter tidigare varje morgon, skulle det vara någon skillnad? Skulle jag vara med om något spännande eller skulle jag missa något som skedde exakt fem minuter senare? Om jag valde en omväg, blev stannad av en kvinna som frågade efter vägen, tappade skon och väntade vid ett övergånsställe, skulle jag om jag inte gjort alla dessa saker kanske vara den tjej som blev överfallen precis 20 minuter tidigare på samma plats? ALlt handlar om slumpen, eller mycket i varje fall. Nu blev jag faktiskt ännu mer förvirrad.

Hmm, hej nu!

Idag hatar jag förresten reklamutskick, dessa vidriga utskick som sänds till min inkorg; "Hej snygging! Missa inte årets fest nu på lördag! Mvh/ Candy". Vet jag ens vad Candy är? Om jag visste det, skulle jag vilja gå till ett ställe som heter Godis? Vad innebär det? Finsn det mycket godis där, får man godis gratis? Är killarna godis? Jag förstår inte.

Pickaboo! Varför känner jag att hela Vasastan liger i deppkoma? Ska det vara så när vintern är på intåg. Jag är en minut från att börja blogga om hur mysigt det är med vintern, men mitt förstånd gör ett kraftigt motstånd. Vi får helt enkelt vänta med det mina vänner! Men det bästa man kan göra när man är deppig/ nere är att omge sig med saker man tycker är kul; shoppa, kolla massa filmer, umgås med vänner, kreera något, klä upp sig och gå ut, bjuda vänner på middag eller helt enkelt bara låta sig vara deppig och vänta ut det hela. Jag kör vidare på min positiva bana att alltid, varje dag tänka vad man är glad för, vad man är bra på och hur dagen imorgon kommer att bli. Detta kan låta sjukt, men de som känner mig vet att mitt psyke inte är stabilt som andras. Eller så är det just det det är, mitt är normalt och de andras är ostabila? Så, innan jag somnar till min panflöjtsmusik (sömnproblem) så talar jag om högt och tydligt, eller lågt i huvudet vad som är underbart och vad jag faktiskt har och vad jag faktiskt är. Detta tar tid.

Igår åt jag middag med Therese för att sedan avsluta kvällen med en Gustaf Adolf bakelse, jävlar vad äcklig den var! Men Gustaf var läcker, det var han. Och idag utnyttjar jag den stackaren, Terron till fullo för att posera i skumma poser med mina plagg! Tack redan nu vännen!

Tjuhu! Då var man hemma igen, och sakta men säkert börjar det gå in i mitt huvud vad det är för liv jag lever. Det känns totalt fantastiskt. Idag råkade jag kasta mitt tuggummi rakt i pälsen på den lurviga hunden, "oj" tänkte jag. Men det spännande med detta var att hunden ifråga inte märkte det sega gummit som låg och vilade sig i hennes lurviga päls. Det tyckte jag var roligt. Sen fick jag dåligt samvete och klappade henne några gånger. Mest för att få tillbaka lystern i pälsen..

Jag sitter nu ochs smuttar på ett nytt vin och funderar över vad jag ska skriva, vad kan man skriva efter att man har kopplat av totalt med noll grannar och noll mänskliga intryck?  Jag ryckte strömming på den kalla fjärden i fem stycken jackor i den hårda blåsten. Fan vad tuff jag kände mig när jag inte ens kunde rycka nacken av dessa små firrar utan istället lät de självdö i hinken med för lite vatten. Men ack så gott de smakade, tack!

Jag är trött, jag ska se Labyrint, det är skit men det gillar jag. "Först min fräna grej, sen kan vi bry oss". Varför ska en sådan bra person som jag hänga loss ensam? Va? Har jag en skev uppfattning? Svar nej. Är alla andra för o- skeva för mig?

På lördag ska vi ut, vi damer. Hem till Qarro för en gångs skull. Då ska vi rycka liv i världen, igen. Och i Christian för den delen, stackars människa. Jag namnger honom: Den utsatte.