Hello and goodbye
Träningsvärk, en grej som jag inte har fått uppleva på ett tag, nu är den konstant där. Varför just nu vet jag inte riktigt. Träningen idag var underbar, men som alltid alla dessa vider till människor. Sluta titta och låt mig träna..
Inom en vecka så kommer jag att ta en enorm paus från detta satans bloggande, tills det händer något värt att skriva om förutom min träningsvärk och hur många gånger jag speglar mig under en dag. Missförstå inte detta uttalande som en brist på egoism, tvärtom. jag vill samla på mig så mycket som möjligt så att jag kan spy ut ämnen som handlar om mig.
Jag lämnar eder alla med en god nyhet; jag har blivit 10 000 kronor rikare. En pyttesumma, nja, nej. Belåten är jag.
Framtiden är här
Idag är jag glad, ty jag är ledig! Eller ja, tills på måndag i varje fall. Skolan är över mentalt för mig, herregud vad ska ske härnäst? Drop- out? Bli ligist? Segla jorden runt? Ändra livsstil?
Nog med tramset, jag har en vision, av framtiden. Hur den artar sig här framöver kan vi fundera på gemensamt. Så på tal om framtid, nu är det dags för lite träning igen! Pausen har varit brutalt lång, och jag har blivit en vandrande degklump som blir trött av att zappa. Terron och jag var och köpte gymkort igår vilket ska bli underbart. Gym är något jag trivs med, notera då att jag alltså inte "lyfter skrot" som en dvärgliknande idiot. Jag kör helt enkelt bara. Kvällsträning är dock ingenting som lockar mig, mitt på dagen ska det vara. Men nu måste man vänta ut Terron som tror sig domdera och stå i. Tydligen kan man inte gå tidigare från jobbet med hälsan som ursäkt.. Morgondagen ser tuff ut, kommer ha brutal träningsvärk och en allmänt trög känsla i kroppen, men ska man vara fin så får man lida pin. (Ett ordspråk som jag skulle vilja ändra till: Ska man bli finare så får man lida pin- are). Så!
Det var obehagligt längesedan jag hatade något. Så idag hatar vi:
* Barnvagnar, bara barnvagnar i sig. Tar stort utrymme, är en slags trygg vagga för barn och livsfarlig på Vasastans gator.
* Utvecklingsstörda som man inte förstår språket på. Jag bestämde mig för att ägna lite utav min dyrbara tid till att försöka känna sympati och medkänsla för utvecklingsstörda genom att se en dokumentär om dessa. När jag väl kämpar med att framkalla känslorna inser jag att jag inte hör ett jävla ord av vad de säger. Inte ett skvatt förstår jag, jag hör ljud och ser hur munnarna rör sig, men vad talar de om?
Test
Min kropp är en makalös manick, frisk!
Imorgon är det livräddning på schemat, får man hjälp i hur man styr upp sitt eget liv? Sovadags för den här damen. Godnatt till eder alla!
Sympati är guld värt!
Sista allvarliga grejen som måste tömmas från min hjärna. Hur kan man alltid veta vem man är? Eller hur vet man vem man är? Vet du det? Exakt hur du fungerar och vem du är? Eller tror du dig veta vem du är men efter en händelse eller två så visar det sig att du har fel? Helt fel. Tror vi att vi vet vilka vi är, men de vi tror oss vara är egentligen bara en inbillning, en illusion av den man verligen är? När kommer man till den punkten att man verkligen har stenkoll på sig själv? Kommer ens en sådan punkt i ens liv, eller kommer man att tro att man är något som man helt enkelt bara tror sig vara?
En sjuk lite rackare
Nu tänkte jag dra åt min bandana lite hårdare för att se till att jag inte spränger bort huvudet med bikarbonat och kinderägg, ta min dagliga dos av tabletter, stappla ut till köket och surpla i mig något vidrigt bara för att jag måste. Hej nu!
Hej 2008
Den 3: e dagen av det nya året började sådär va: Jag vaknar, alldeles för sent för det nya året, vinglar upp ur sängen, letar efter mina tofflor som så läckert gömt sig under sängen och legat där ett tag. Efter mycket letande hittar jag då tofflorna, skakar dessa för säkerhets skull och träffas av en pälsängel (en mask som äter kläder och damm som sedan blir en skalbagge) i pannan. I pannan landar en vidrig mask för att sedan ramla ner på golvet. Jag rusar ut för att leta efter ett vapen (eller mor) men hittar nada. När jag sedan kommer tillbaka är masken spårlöst försvunnen! Den är alltså på språng i mitt rum. Jag hoppar runt och larvar mig som bara en tioårig töntflicka kan göra, borstar igenom håret för att leta efter hans kompanjorer, och till min fasa ramlar det ut en liten pälsängel, ur mitt hår! Så det nya året kan väl sammanfattas hittills med ett ord: Vidrigt!