Förvirrade Lina- Elsa

Ibland har jag sådana där dagar, eller förmiddagar där jag känner mig som en riktig jubeltönt; en sådan jäkel som folk pekar och skrattar åt. Allt sitter fel, håret står på sniskan, mina goda egenskaper har mörkats ner och mina brister har flytit upp till ytan. Jag gillar mig själv annars; är nog egentligen mycket förtjust i mig själv. Med all rätt tycker en del, medan andra tycker att jag är en narcissistisk uppstoppad idiot med tusentals fel och brister. Det får stå för er. Men, det jag skulle komma till var varför man har såna dagar, egentligen? Det kanske händer en gång i månaden, utan att jag har blivit ratad eller hatad. Jag bara känner mig värdelös, som en medelmåtta utan varken talang eller charm. Jag blir paranoid och undrar varför folk gillar mig, vad de gillar och varför folk kollar så mycket. Går jag skevt, visar jag rumpan, har sömmen spruckit, är läppstiftet utsmetat på tänderna? "Vad glor ni på?!", tänker jag för mig själv medan min hals blir rödare och rödare av alla frustration. Detta "tönt- en- gång- i- månaden- ticset" jag har gör att jag undviker offentliga platser, just den dagen. Jag blir vansinnig på allt folk och tänker i stort sett bara på att jag skäms över att vara en medelmåttig jävel i för stor kavaj och trasiga strumpbyxor..