Förvirrade Lina- Elsa

Litet ljus. Det var jag idag. Åh vad jag hann med mycket! Fina dag, fina vänner, fina herrar och damer, fin film, fin familj. Resten kan på riktigt plågas för evigt av självömkan, bitterhet och ensamhet. Nu var det sagt också. Fuck you. Ni andra är fina Små människor.

Finns det något bättre än en nybäddad säng? Och lediga måndagar? Och lön. Och kärlek? Musik. Ja, ni hajjar. Nybäddat, najs.

Faaan vad Lykke Li är ball.

Taggad som en ål!

Kvalitétstid.

Jag har migrän. Jag har inte druckit kaffe och jag känner mig liten! Jag ska äta hallon sen sova. Sova sova. Hoppas att den är borta tills imorgon för så ska jag på spinning. Ingen sjukdom här inte. Jag tänker för mycket hörni.

Fett. Godnatt!

Elvis. Liveband. Spansk dude och gamla kollegor.

Okej då. Jag gillar väl den här dagen ändå..

Hej blöggen. Jag åker buss i solen. Skulle vilja dra. Till Norsviken och stanna där ett tag.

Haha. För övrigt skriver jag ju bara för att ha en ursäkt att inte sova.. Eller stoppa ner telefonen eller ta av sig sockorna. Det är kallt. Jag vill inte. Och nu skriver jag igen. Fuck.

Hej natten. Kilar rätt stadigt han och jag. Har kommit in i min dåliga fas, att inte tänka på dagen men på natten. Det vill säga ligga sömnlös x antal timmar. Drömmer om rutiga skjortor som jag för övrigt har köpt ett dussin av.. Varm sol, asfalt, blommor och kärlek. Det florerar alldeles för lite tankar om kärlek i det här förbannade landet. Det var allt jag ville säga stalkers. Imorgon kanske jag skriver något inspirerande Om solen skiner.

Söndagar har aldrig varit favoriter. Idag var en favoritdag. Jag fick mat serverad av en gammal kär vän, jag bakade kakor och skrattade kopiöst mycket.. Nu är jag trött. Och fruktansvärt förvånad och rätt arg också. Ni, läs du, suger ju ibland. Puss till er vackra och olycka till de olyckliga elakingarna.

Jag har sett världens bästa band på fasching. Faktiskt. Det var nog fint. Och lite energigivande. Trots sura miner och musikstopp i 1 hel timme. För mig en katastrof, för er helt okej.. Klockan är för ung. Jag har hunnit med allt; middag, sallad, träning, shopping, musik, skapande, piffande, det sociala livet, bröderna Westerberg, lekar, Wolfmother, utgång, dans, hemska killar som faktiskt klappade till mig, musik igen, frallor och typ sömn nu då, och deeptalk. Effektivt. Men jag missade min bästis. Som jag fortfarande säger.. Godnatt ni vackra. Godnatt.

Sömn? Lös? Ja mina vänner. Är så för jävligt trött. Psykiskt. Kroppen mår fint. Bara huvudet som är helt slut. Vill säga att jag har slut på reservplaner och delar men fan, jag har många kvar. Jag vet inte om det suger eller är bra just nu. Skulle vilja falla fritt och veta att jag blir fångad. För den här gången. Men det händer inte, och väntar inte på det heller. Jag vet att mitt tålamod är rätt knappt men ibland är det så berättigat att det knappt går att ifrågasätta. Så vi rockar väl på, skriver för mycket och tänker igenom för lite. Agerar, gör bättre, smider nya planer som i nuläget suger och ja, byter skepnad. Färg. Människan är bra på att anpassa sin livssituation efter situationen i sig. Och min är mörk, men det är okej. På riktigt. Det suger rejält jävla ofantligt satans hårt att det kanske blir så. Men vad ska jag göra? Jag kommer få ihop det tillslut, vittrar sönder bara när andra jag älskar mår dåligt. Usch. Oförtjänt olycka. Väntar på dagen då allt löser sig, då man kommer över det där förbannade krönet och inser att man är hundra gånger starkare än man trodde. Då kommer belöningen efter många år av skit. Det största nu är den lilla tanken att jag vet att jag är älskad, respekterad och står med två stadiga fötter på jorden. Sen kan jobb, lägenhet och pengar fara åt helvete.

Jag är otrogen. Med film, musik, nöjen och sömn. Med mycket snoozande. För mycket snoozande. För att inte tala om träning. Allt är för djupt att skriva om och för ytligt att ens försöka plita ner i en jävla text. Så ni får inget just nu. Det kunde ha varit enkelt; enklare. Nu är allt vagt och snurrigt. Nu kör vi film nummer två följd av träning. Vilket liv!

Ska vi redovisa? Åh. Ja. Utställningen var fet. Vi åt soppa till middag, jag fångade mycket bollar och skrev för snabbt på telefonen! Vi körde utställning, dans, snack, planering, promenad, soppa, fight och ja. En traditionell afton i Strömbäcks anda, med halva sällskapet Westerberg. Vi hade en märklig underbar afton som jag bara förstår genom att skriva om den! Jobb imorn! Niiiiice. Hoppas kunna sova utan hjälp. Hoppas. Och förlåt, men ni får ju inte veta allt?

Rätt okej på en man?

Mina stalkers. Jag har glömt er. Jag har tränat! Länge! Och fått en monsterhand.. Sen målat nailsen som en typisk brud och nu ska jag på modeutställning! Kan bli smutt!

Råkade hamna fel.. På yoga.. Jag kör bara.. Antar jag. Andas kan väl vem som helst?

Har det rätt bra. Har tränat, enormt hårt!

Jag mår bra?

Ja vafan hörrni. Vodoooutställning på Etnografiska, gratis vin, skumt folk, Olssons Skor, Miike Snow i fet remix, dom vackra bröderna Westerberg, popcorn och halvljummen öl? Kan man kräva mer en kväll som denna? En dag som nästan sög röv helt? Nä. Jag är rätt nöjd. Priset jag får betala är sömnbrist, märkliga tankar och jobb imorgon. Värt det? Oja. Vackra fina själar och Indifference med Pearl Jam tills jag somnar och vaknar oroligt igen. Men all den tid emellan om det än bara är en timme eller två, är så värt det. Att få känna sig lugn, icke spattig utan medel, normal och rätt okej för ett tag. Typ som ni.

Jag säger som Ivannia skulle ha sagt- Just nu känner jag: Ilska. Irritation. Maktlöshet. Ironi. Lycka. Ensamhet, olycka och svek. Det känns så ytterst typiskt, att det alltid ska vara något hinder. Och ja, jag fattar! Men att alltid se toppen och aldrig riktigt komma upp och över. Att se ljuset men aldrig riktigt "se" det. Att vara på topp en sekund, att känna sötman av seger för att sedan hastigt vakna upp och inse att du är tillbaka på noll. Ska det vara så jävla knepigt? Jag tycker ändå att jag sköter mig väl, jag gör mycket gott. Jag tycker det. Och ja, jag kan vara ett absolut rövhål ibland. Utan känsla. Men för det mesta sköter jag mig, är anständig, bryr mig om och gör rätt mycket okej saker för andra. Just idag är livet jävligt hopplöst och orättvist. Jag tycker verkligen att vi förtjänade det här. Något bättre, för oss alla. Efter 5 år av uppförsbacke tycker jag nog att vi har förtjänat åtminstone en raksträcka? Men nej. Alltid är det något skit. Käppar i hjulet som dom gamla säger. Jävla rövskitkukhelvetesfan säger jag.. Det känns som att jag är lycklig ena stunden och i andra helt jävla bedrövlig. I huvudet. Men jag orkar inte agera utåt eller låta dom känslorna ta över, då går jag under. Helt. Jag är nog gör trött för det. Känner mig bara så oerhört trött på att kämpa hela jävla tiden och inte få ett skit tillbaka, framförallt när det drabbar dom jag älskar. Det handlar inte om mig, eller själva saken i sig. Det handlar mer om överlevnad. Fan fan fan fan. Skulle vilja säga att det löser sig, vi hittar en annan lösning men återigen; att se ljuset men inte komma dit pga.. Ja, typ strömavbrott. Maktlöshet. Och ren jävla ilska på livet just nu. Fuck it. För att vara obstinat säger jag att om det skiter sig helt ger jag fan upp det här skitlandet för gott. Och mina planer och er. Då lägger jag ner kampen och erkänner mig besegrad för evigt. Det är ett löfte.

Hej! Det är snö! Snökaos?! Pumpar kaffe. Ska leta nya hattar. Idag är jag ledig!

Ska på mitt första spinningpass. Jag har aldrig känt mig så spinkig och fet på samma gång.. Great!

Dagens lunch. Kaffe och semla. Nyttigt. Gott. Vitaminrikt!

Känns inte helt omöjligt att få vifta med tårna i ett par trasiga strumpor och träskor inom kort.. Gå snabbt tiden, snälla gå snabbt. Jag hatar att jag jäktar, att jag hetsar fram sommaren och inte lever i nuet. Att jag tror att allt ska bli så mycket bättre. Lättare. Finare. Jag vet inte om jag tror eller vet. Känns nästan för kaxigt att säga att jag vet. Och nästan oförskämt mot vintern och hela innehållet. Men. Det känns som dom små bekymmer man väl har nu blir enorma med regn, snöblask, svarta fula kappor och mörka morgonar. Som att dra ett extra lass vikt varje dag. Som att det inte var nog att ens försöka varje dag att vara en anständig älskvärd människa. Men på våren, sommaren krymper problemen, känns oviktiga när du sitter där i värmen och njuter av hur jävla bra det här landet är, stundtals. Som att inget spelade någon roll. Allt jobbigt krymper, vi skalas av och blir älskvärda vackra fina själar som gillar det lilla. Som slutar klaga, bråka och fundera. Jag kan inte göra annat än att jäkta fram, hoppas på en lång sommar, på fint innehåll och uppleva allt det där för att sedan sorgligt nog inse att ögonblicket är borta och att allt fint har ett slut. Jag vet att jag alltid, utan undantag, får med minst 5 såna här inlägg varje vinter. Och att det står i princip samma sak. Och att jag alltid nämner orden: mosebacke, hatt, cykel, pakethållare, för stora t- shirts, jeanshorts, varm öl, sena nätter, gryning, barfota, gräs, fräknar, picnic, Karlberg, hav, båt, vänner, vackra män, sömnlösa nätter, nattpromenader, vin, kärlek och fet musik. Oj. Tror det där kan ha sammanfattat allt jag älskar med sommaren. Fan, det kommer bli en rysligt bra sommar. Är ni med?

Jag har köpt en ny pojkhatt!

Har ju absolut inget att göra. Stressig dag. Åker bil ute på Lidingö med mina ashippa föräldrar. Ska hälsa på vår gamla båtklubb LSS. Gillar att åka bil. Fridfull terapi.

Idag steg jag upp klockan sex. Ovanligt men fan rätt skönt. Önskade att jag hade regelbundna tider på jobbet. Det skulle göra gott. Inte 8 en dag och 16 dagen efter. Suger. Har haft säljutbildning med en ung inspirerande man! Peppad. Börjar 16 så ska hem och göra ingenting sen dra till jobbet igen. Fab?

Musikknarkar. Det har blivit ett eget ord i min iphone. Nice. Dansade med alldeles för unga människor, hade jävligt kul, fick umgås med min bästa vän, ha höga dyra klackar och höra allsång på the Doors. Vackert. Och nu kan jag inte sova. "Det är så lugnt i dig när allting stormar utanför. Jag skulle gott ha kunnat somna. Men som vanligt ingen rast ingen ro. Men som vanligt. I drömmen gick jag med ryggen rak. Hade en anledning en riktning. Nyp inte armen, ta mig inte härifrån för jag förstår jag förstår jag förstår jag förstår. Springa fortare. Ångra att jag sprang. Inte hinna ångra. Bryta ihop. Kravla upp och sen. Spring igen." Godnatt mitt herrskap och all ära till er som kan sova.

Träna träna. Dansa dansa. Jag är förkyld.

Matlåda nummer 103. Jag är begåvad, på att fejka. Fejka mitt humör och kanske hela min existens vissa dagar. Idag är jag mot oddsen glad. Glad. Lugn. Jobbar bra trots tristessen. Bra. Mitt huvud jobbar åt två olika håll.

Sömnlös var länge sen. Men inte alls nytt. Led av insomnia ett bra tag, det gick över och glad blev jag. Mest handlar det om att tankarna inte stänger av sig lätt. Och att nätterna är så förbannat fina och ensamma att jag faktiskt trivs med det. Tiden då jag förstår saker, är liksom vaken tills jag förstår. Har ett jävla behov av det; att förstå, reda ut och printa ner. Och varje gång känns det som att ni har ett försprång. På vem jag är och det inre. Pratade med en gammal vän idag, om att halka tillbaka i gamla mönster. Det gamla jaget. Vi hade båda försökt, att klara oss, bli rätt ordentliga, försöka räcka till och liksom börjat gilla det. Tills något gick åt helvete, försöken tog slut och man var tillbaka i samma spår igen. På samma stig med det gamla jaget, ensam. Kan inte komma underfund med om det är något bra, något jag behöver eller om det är för att glömma saker. Återvända till trygga människor, platser, fester, bekanta, nöjen och så vidare. Om det är straff eller nödvändigt? Vi kom inte fram till något direkt svar förutom att vi båda är jävligt bra på att vara ensamma och fungerar exakt likadant. Funderar på att bryta mönstret eller anamma det och köra på.. Frågan är om man vill vara den personen? Hur, är alltför känsligt att ta upp här men det är så enormt mycket som inte avslöjas, som jag vill skriva men helt enkelt är omöjligt i vissa lägen. Jag vet bara att jag oftast faller tillbaka till gamla vanor men också tider då jag har varit absolut lyckligast. Och då är nästa fråga om jag är som lyckligast ensam eller med någon? Och varför? Och hur? Hur toppar man en lycklig tid utan att förkasta den gamla? Känns bara omöjligt, har ändå haft en underbar dag, men jag känner liksom inget, lite bedövat. Jag vet, mörkt inlägg. Jag är bara inte riktigt glad inatt. Inatt känner jag mig dålig. På många punkter.

Älskade snuskiga lilla bryggkaffe! Marry me please?