Förvirrade Lina- Elsa

Skärpning, på riktigt. Det är lustigt hur man så enkelt kan döma en människa på förhand. Jag har alltid tyckt att jag varit grym på att inte göra det. Men jag hittar små tecken på att jag är precis lika kass som alla andra. Jag läste i någon undersökning för inte så länge sedan att det tar ca 4 sekunder (!?) för en person att få ett första intryck av en annan individ. Klarar man inte av att prestera bra under dessa ynka fyra sekunder är man alltså totalt körd? Riktigt så illa kan det inte vara, men det jag syftar på är att bara genom att se på en människa i fyra sekunder tror man sig veta hur denna person fungerar och är. Efter fyra sekunder vet jag inte riktigt om jag har hunnit fälla en rättvis dom, men jag ska inte sticka under stolen med att det säkert händer eller har hänt. Men nu får det räcka med detta dömande, ingen gillar ju att bli dömd på förhand, så varför ska man då utsätta någon för det. Trotsa första intrycket och försök lära känna den riktiga personen bakom skalet istället, haha predikan.

Exempel; Lina var 6 år, hade precis börjat på förskolan och satt i en ring på golvet för att presentera sig. Mittemot sitter en liten tjej med lugg som jag direkt lägger märke till. Jag tycker nog inte om denna flicka och jag ogillar hur hon ser ut, tänker jag för mig själv. Sex månader passerar och vi blir bästa vänner, elva år passerar och vi är fortfarande bästa vänner och har upplevt allt tillsammans. Vad skulle hänt om jag bara struntade i mitt första intryck och gick vidare i livet? Förmodligen inget hemskt men jag skulle gått miste om en lång och fin vänskap.

Det jag till sist vill säga är att genom att döma en person från början kan man också bli väldigt överraskad. Jag har blivit positivt överraskad för inte allt så länge sedan och jag tycker det är otroligt spännande när man dömt någon och tror sig veta exakt hur den människan är och när man då sedan blir överraskad och finner att personen är en riktigt sköning, det kan ju inte bli bättre när man tar fel och märker mer och mer hur fel man hade. Right?

Slut på predikan, nu är det dags för kopiösa mängder glass och myskläder!

Att ha en vidrig praktik är nu ett minne blott! Det känns fenomenalt skönt att det löste sig på bästa möjliga sätt. Jag var på mötet som jag talade om tidigare och det gick förvånansvärt bra, alla var väldigt trevliga och lokalerna var riktigt fräscha. Det enda att klaga på var väl att superförkylda Lina får en hostattack på en sisådär 10 minuter. Det kan ju tänkas vara lite opassande men efter lite vatten så gick det över. Tacka satan för det. På onsdag blir min första dag där och jag känner på mig att jag kommer trivas mycket bättre än på det andra stället. På en pr- byrå bör det i alla fall vara lite mer att göra, det kanske till och med är stressigt! Underbart, vet de som känner mig.

Så till punkt två som var besvärlig; att säga upp sig på den andra praktiken. Detta, tro det eller ej, gick också riktigt bra! Visst, det var inte den gladaste minen och reaktionen jag blev given men ändå tog han det helt okej. Jag tror nog att han anade något redan från starten. Så jag var fri för några dagar vilket kändes otroligt skönt, det var bra att få en paus och förbereda sig lite på att helt byta inriktning. Nu laddar jag om för att köra riktigt hårt och göra bra ifrån mig på byrån, och förhoppningsvis blir det bättre än jag tänkt mig!

Det var i förrgår jag såg ett inslag på nyhetsmorgon (perfekt att vakna till) där jag blev lite konfundersam. Samtalämnet var drömmar, vad människor hade för drömmar och varför det kallas just drömmar. Är det så omöjligt att uppfylla en dröm eller är vi bara pessimister? Jag tror i alla fall att det är ytterst viktigt att ha drömmar och vara inställd på något i livet. Man behöver inte ha mål, det avskyr jag för övrigt. Livet ska vara spontant och enkelt enligt mig. Drömmar behöver inte vara stora, det kan vara alltifrån att få jobbet man vill ha eller våga prata med en person man alltid velat prata med. Den vanligaste drömmen människor hade var tydligen att bli miljonärer. Det var spännande tycker jag, då jag inte tror att pengar gör en person lyckligare. Självklart underlättar det att innehava en del pengar för att kanske kunna uppfylla sina drömmar, men å andra sidan höjs ribban automatisk när man har pengar anser jag. Man blir kräsen, aldrig nöjd och sällan glad för det man har. Bara en åsikt av många, självklart kan jag ha fel. Men lycka kommer inifrån, inte utifrån av materialla ting. För att komma tillbaka till drömmar så kan jag meddela att jag inte har så extremt många. Jag bär på fyra riktigt stora drömmar som är långt ifrån omöjliga som tur är.

1. Hoppa fallskärm. En önskan jag har haft sedan jag var liten. Känslan av att bara falla helt fritt med hela världen under sig måste vara gudomlig. Så jag har satt en ålder för bäst- före- datum; 20 år och inte en dag äldre! Då ska jag bara ha samlat på mig lite mod också.

2. Starta upp en egen klädbutik. Säkert äckligt mycket slit men i slutändan kan det vara värt det. Jag har en rysligt bra affärsidé hoho.

3. Ta en hel sommar och bara leva livet fullt ut, äta onyttigt, vara uppe sent eller aldrig gå och lägga sig, kika på så mycket solnedgångar och soluppgångar att man får ont i ögonen av den massiva tröttheten som följer, slösa pengar, vara barnslig och bara leva för dagen. Inte en helt omöjlig idé, men problemet är nog att hitta någon som vill flippa med mig fullt ut. Jag kan dock ha funnit en kandidat.

4. Ta dykarcertifikat. Att vara under vatten är underbart tycker jag. Jag är uppväxt i skärgården på en segelbåt kan man säga, och det har satt sina spår. Havet är otroligt på många sätt men ändå skrämmande. Kanske inte den bästa anledning men det är en bestående dröm som också måste upplevas! 

Eljest så finns det så mycket i livet jag vill uppleva som bara skulle låta idiotiskt så jag håller det för mig själv. Men det ligger ju en hel värld framför en som bara väntar på att få bli upplevd, så varför inte ta chansen. Nu ska jag inte låta som en moraltant men det gäller bara att göra det, utan att tänka efter vidare mycket, självfallet måste man ha någon slags planering och startkapital och vidare, men spontaniteten kan nog lätt försvinna med åren vilket är ytterst trist så man måste nog arbeta för att hålla igång gnistan ordentligt, även när det gäller små puttiga saker.

Slut för mig, nu är det sömndags och tillbaka till drömmarna återigen, ljuvligt ljuvliga nattsömn.

Nu har det blivit problem i fabriken igen. En prakitk ska ju vara givande och väldigt kul, oftast (?). Man ska inte känna sig utnyttjad. Så är nog problemet med min praktik. En viss person har en förmåga att försöka sätta sig över en och den särskilda personen råkar vara min "chef" och detta är vidrigt. Ytterst vidrigt. Och den hårda biten är ju att jag inte klarar av när någon försöker bossa över en, speciellt inte på ett dumdrygt sätt. Men nu så har kanske räddningen kommit för mig. Möte på onsdag med en kvinna från en pr- byrå, och jag har en känsla av att detta kan bli riktigt nice. Förhoppningsvis gillar de mig och gör min oro lättare genom att ta emot mig. 

Med lyckan kommer dock nästa problem; ovan som jag är med arbetslivet så känns det rätt tufft att lämna av beskedet att jag inte vill vara kvar på min nuvarande praktik. Men sånt får man ta även fast det är jobbigt right? Kan ju trots allt inte bli sämre än vad det är nu, och 13 veckor är en helvetes lång tid.. Låt tiden gå smärtfritt.