Förvirrade Lina- Elsa

Jag säger som Ivannia skulle ha sagt- Just nu känner jag: Ilska. Irritation. Maktlöshet. Ironi. Lycka. Ensamhet, olycka och svek. Det känns så ytterst typiskt, att det alltid ska vara något hinder. Och ja, jag fattar! Men att alltid se toppen och aldrig riktigt komma upp och över. Att se ljuset men aldrig riktigt "se" det. Att vara på topp en sekund, att känna sötman av seger för att sedan hastigt vakna upp och inse att du är tillbaka på noll. Ska det vara så jävla knepigt? Jag tycker ändå att jag sköter mig väl, jag gör mycket gott. Jag tycker det. Och ja, jag kan vara ett absolut rövhål ibland. Utan känsla. Men för det mesta sköter jag mig, är anständig, bryr mig om och gör rätt mycket okej saker för andra. Just idag är livet jävligt hopplöst och orättvist. Jag tycker verkligen att vi förtjänade det här. Något bättre, för oss alla. Efter 5 år av uppförsbacke tycker jag nog att vi har förtjänat åtminstone en raksträcka? Men nej. Alltid är det något skit. Käppar i hjulet som dom gamla säger. Jävla rövskitkukhelvetesfan säger jag.. Det känns som att jag är lycklig ena stunden och i andra helt jävla bedrövlig. I huvudet. Men jag orkar inte agera utåt eller låta dom känslorna ta över, då går jag under. Helt. Jag är nog gör trött för det. Känner mig bara så oerhört trött på att kämpa hela jävla tiden och inte få ett skit tillbaka, framförallt när det drabbar dom jag älskar. Det handlar inte om mig, eller själva saken i sig. Det handlar mer om överlevnad. Fan fan fan fan. Skulle vilja säga att det löser sig, vi hittar en annan lösning men återigen; att se ljuset men inte komma dit pga.. Ja, typ strömavbrott. Maktlöshet. Och ren jävla ilska på livet just nu. Fuck it. För att vara obstinat säger jag att om det skiter sig helt ger jag fan upp det här skitlandet för gott. Och mina planer och er. Då lägger jag ner kampen och erkänner mig besegrad för evigt. Det är ett löfte.