Förvirrade Lina- Elsa

Fan. Varför känns det som att livet står på paus? Som att inget riktigt händer, eller att saker händer men att jag är för blind för att vara med och känna. Folk lever deras liv, är dom glada? Med vardagen, med allt? Eller funderar de lika mycket som jag? Varför känns det som att det skulle kännas åtminstone lite bättre med en man ibland? Antingen någon att förstöra eller någon att verkligen dela saker med. Dela med sig av ens vackra trams, det väsentliga man bär på. Jag tror det är den lättaste orsaken, lätt att skylla på. Men vad skulle egentligen bli bättre? Det är en rädsla, rädslan för att ta tag i sig själv på riktigt, skaka om och ta reda på. Egentligen borde man skrapa sig ren på insidan, renovera och börja om på nytt istället för att omvärdera sitt eget kärleksliv. Kärleken vill ha mig, men jag vill inte ha kärkeken. Förutom just i detta nu, i detta ögonblick. Då saknar jag er alla, ni vackra män, så att jag blir galen och undrar varför jag gjorde mig av med er? Förlåt. Men bara nu.