Förvirrade Lina- Elsa

Har haft lustiga drömmar nu igen. Om det förflutna. Saker jag egentligen inte har någon lust att drömma om. Om kärlek, kärlek som försvann och lämnade kvar en massa fina minnen. Glada, vackra minnen, fina ord och underbara dagar. Det förrädiska är att det fula utelämnas. Man vill gärna minnas det vackra, förfina det fula och hitta ursäkter till varför man känner sig ensam. Vaknade kallsvettig och kom ihåg allt det hemska. Allt som gjorde så förbannat ont, som är totalt förträngt nu. Jag fick samma känsla som när orden uttalades. Att det var overkligt, ett skämt. Svårt att andas, panikångest och en känsla av att bara vilja fly. Fly från det som var sant, som jag visste om men som jag inte ville acceptera. Det var obegripligt att spendera en enda dag utan honom. Totalt ofattbart för mig. Jag trodde jag skulle gå sönder. Jag trodde att jag skulle dö. En sådan fruktansvärd känsla. Att inte längre få vara två. Vi två. Illamåendet, yrsel, rädsla. Att verkligen känna hur någon kramar sönder hjärtat, hur det bara blir ett hål. Allt spelades upp för mig igen, efter de förbannade drömmarna. Så mitt i allt det där fula i mörkret tyckte jag ändå allt var fint. Att vara så otroligt kär att man inte kan andas utan att veta att den personen är där. Hur man vill göra allt tillsammans och hur man inte ser några andra, bara han. Hela tiden. Allt det fina, älska allt det fula. Ta in allt och accepterar bristerna. Så jag tvingade mig själv att ligga och känna, flera timmar av samma känsla. Ensam.