Förvirrade Lina- Elsa

Det är något fel. Nu fick jag seriöst en jobbig känsla i kroppen för att jag skrev det där om tjocka människor och ytligheter. Jag kanske börjar bli mänsklig tillslut? Vem är det som gör detta? Ni måste ju tro att jag är fullständigt vansinnig, gör ni det? Jag tror inte att det är så farligt, jag är bara den som tänker när alla andra är tömda, den som frågar men aldrig får svar och den som pratar när man egentligen ska hålla käften. Det får ni tycka vad ni vill om, å andra sidan tycks folk bli vädligt stötta av det jag skriver ibland. Jag tar det inte så hårt. Det värsta som finns är personer som aldrig vågar visa sitt rätta jag, personer som mjäkar sig igenom livet med lögner och undanflykter. Personer som är fejkvänliga. Alla har vi föraktat tjocka människor. Vänder ni er inte om efter kraftigt överviktiga på stan? Småfnissar ni inte åt dvärgar? Rynkar ni inte näsan åt fattiga fyllon med nedkissade byxor som ligger i rännstenen? Skrattar ni inte inombords när någon ramlar? Mår ni inte illa när äldre med dödsandedräkt sätter sig brevid er på bussen och startar en konversation? Jag tycker inte att man ska vara ond med mening, men man ska inte heller vara snäll om det inte kommer från hjärtat. Man ska respektera andra, men får jag inte den respekten av andra tar jag ingen hänsyn till om det är en handikappad, äldre dam eller ett överviktigt mongo.

Och så var jag där igen.. Mina förklaringar slutar alltid i arga hemliga kommentarer. Ta mig som jag är eller skit i det.