Förvirrade Lina- Elsa

Höll nästan på att glömma.. En sanning:

Jag är kär. Jag är kär i romantiken. Det är sant. Men jag vill inte ha den. Jag vill inte hålla hand, tända ljus, behöva älska någon. Jag vill ha den gömda romantiken, den som man minns först efter. I slutet, när man tänker tillbaka och kommer på små detaljer. Jag vill kanske hålla handen, bara inte din eller din. Men jag vet vad jag vill ha. Så satans mycket att det inte ryms i ett och samma liv. Jag vill sluka allt och känna mig belåten. Just nu tar jag bara små tuggor av allt men är fortfarande hungrig. Förvirrad? Underbart. Men den känslan av att aldrig känna sig nöjd, mättad på livet, den är vidrig. Man smakar liksom bara av till hälften. Hur ska man hinna få bukt med allt innan man blir den där "lagom- personen" som nöjer sig med hälften av vad den är värd? Ofta önskar jag att jag vore nöjd, nöjd med en start och ett mål. Istället har jag en lustig start, tusen mål och en oro.