Förvirrade Lina- Elsa

Kände att det fick räcka. Det får räcka som det är och räcker inte det är det bara sluta. Känner mig dramatisk. Rätt spattig. Det kryper i benen och jag vill springa barfota på en kall äng. Springa springa springa i fulll fart mot ett obestämt mål. Med min tur skulle det sluta med ett snubbel eller krossad panna i en björk. Känns lite så nu. Är på varannan- dag- humör. Varannan dag överlycklig, nöjd, vacker. Och varannan dag nere, missnöjd och average. Har varit inne och grävt i mig själv och inte kommit fram till ett skit. Inte ett skit. Förutom vad jag önskar göra med livet men kanske aldrig kan. Den önskan är "orealistisk".. "Barnslig" eller bara "Omöjlig". Omoget Lina. Yes. Eller så ser jag bara till att greppa tag i livet när det finns här, greppa tag i det som gör mig lycklig istället för att vakna upp med missnöje. Vilket händer rätt ofta nu. Men jag är så nära. Så nära utan karriär, utan eget krypin och utan den fantastiska utbildningen. Jag tillåter mig själv att vara det, nära. Utan er. Utan kraven. Men det är förbannat svårt i den här miljön. Vasastan. Herregud, roten till allt ont. Till allt jag inte vill vara men tyvärr är. Skit. Ska kolla på rävfilmen nu, ni vet. Rävar gör mig lugn.