Läste bok och blev sentimental. Eller kans...
Läste bok och blev sentimental. Eller kanske skraj. Det där med kärlek är inget ämne jag gärna vidrör. Jag kan tala ytligt om det och det är okej. Men att verkligen känna. Tveksamt Läste en fin berättelse om detta ämne. Blev berörd. Språkade med en nära vän till mig som klokt sa: jag älskar dig så mycket men det finns ingen som kan göra mig så förbannad som du. Han påstod att det var bra att känna både och. Att KÄNNA. Våga känna. Jag är rätt dålig på det där. Jag generaliserar, förlöjligar och skämtar bort mycket. Det är enkelt, jag gillar när det är enkelt. Men jag har tänkt mycket på just ämnet ifråga Jag plockar isär, försöker förstå och undersöker. Jag vill ha logiska svar och det får jag inte här. Vilket gör mig vansinnigt maktlös och arg. Ilska pga oförståelse. Jag vill inte ha gråzoner. Jag vill ha det klart och tydligt. Vet inte vad det beror på, jag tror ju ändå på något sätt att det går. Den där barnsliga romansen som ni "vuxna" säger växer bort. Den finns. Vill så gärna gå in på ämnet men fan det blir så utelämnande. Som att gråta på ett torg. Jag pratar inte villkorslös kärlek och romantik till döden. Jag menar bara att det existerar, att du tittar på en person och VET att du skulle kunna göra allt för att göra den människan lycklig, för evigt. Och du vet att han tänker exakt samma sak. Sånt växer inte fram som ni fint vill påstå, sånt sker bara. Och det är fantastiskt. "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött". Så ska det kännas i kroppen. Inte mindre, inte det minsta mindre.